Jag vill vara ledig.

They're coming to take me away - HAHA!

They're coming to take me away hoho hehe haha, to the funny farm where life is beautiful all the time, and I'll be happy to see those nice young men in their clean white coats and they're coming to take me away hahaaa.. to the happy home with trees and flowers and chirping birds and basket weavers who sit and smile and twiddle their thumbs and toes, they're coming to take me away hahaaaa... to the loony bin with all you can eat perscription drugs like torizine, and lithium, and electric shock eels, they're coming to take me away Hahaaaa....

Halvdöd och tom

...så var ytterligare en sjudagars arbetsvecka till ända.

Orkar. Inte. Tänka. Bara. Tre. Veckor. Kvar. Tills. Jag. Får. Vara. Ledig.

Jag skall lära mig att säga nej nån gång. Det här är inte roligt längre.

Bekräftelseslinkan - igen

Ögongodis 1 är svårbedömd. Märkligt. Jättetrevlig kväll igår för övrigt, massor med prat i sådär fem timmar och glasspromenad och grejer. Lite annorlunda!. Sen var det ju inte bara vi heller. Orkar inte riktigt bry mig om svårbedömd eller inte svårbedömd. Hon är trevlig att titta på och prata med och jag orkar inte hålla på och fundera på såntdär. Och sen är det ju det här som är det roliga. Flörtandet.

Fast det har fått mig att fundera lite. På ett sätt vore det skitgött med regelbundet sex och skedsovande och hångelattacker, men på några andra sätt så vet jag verkligen inte om jag vill engagera mig i nånting nu.

För jag jobbar i stort sett jämt, jag träffar några vänner ibland och tar en ölellerkaffe, jag går ut och äter nästan hela tiden för att jag inte orkar laga nån mat hemma, jag försöker hinna med att åka till havet och få njuta av sommaren åtminstone några timmar det här året, jag går ut och dricker öl och får människor att skratta och jag hinner inte med så mycket mer. Hinner inte med mig själv riktigt. Egentligen borde jag bara skita i att skriva för ett tag nu; det börjar kännas mer som nåtjagutöveralltingannatbordegöra snarare än nånting inspirerat, kul och givande. Och så skall det inte vara tycker jag.

Jag tycker att man märker det när sexlusten försvinner. Då stressar man nog lite för mycket.
Jag är fan inte ens kåt längre. Jaja. Tre veckor kvar. Sen får jag leva igen.

Kram.

Powerrun

Ögongodis 1 tyckte att jag skulle afterworka med henne och en polare till henne idag. Precis nyligen efter att vi upptäckt att våra arbetstider inte kommer korrelera den sista månaden nu. Dags att börja ana ugglor i mossen och baktankar kanske? (Jo, jag är trög. Kanske inte SÅ trög, men trög.).

Hihi. Så vad fan blir det här? Nån slags semi-date?

Hihihiii. Blir ju skitkul det här. :-).

Mermermer!

Börjar undra om det här är internationella bekräftelsedagen eller nåt.

Tydligen sitter mina två chefer för mina två jobb och smeker sig själva till extas när de tänker på mina arbetsinsatser. Fick spontant beröm över telefon från bägge två idag på telefon.

Typiskt bara att de använder det som ursäkt för att kasta på mig mer jobb och mer ansvar. Haha. Jag måste vara mest lättmanipulerad i världen ;). Men beröm får ju en alltid att växa några centimeter.

Var, undrar ni kanske? Fy, säger jag.

Jajustdet

Jag har ju fått internet-hugg igen med. Det har jag inte berättat. Och det mailas och det mailas fram och tillbaka och får se om jag orkar ta några initiativ där. Just nu är jag rätt nöjd med flörtande ;).

Mitt liv som bekräftelsehora

I princip fortfarande i sovande tillstånd tog jag mig iväg till jobbet i svinottan imorse. Med tanke på veckans oförmåga att springa ihop med ögongodis ett och ögongodis två tänkte jag mig att det inte vore fel att komma lite tidigare än vad jag behövde, för att inte missa liksom.

Det visade sig bära frukt. :). "Heeeeej! Vad längesen det var man såg DIG..." "åh! var har DU varit?" und so weiter. Och lite småprat innan det åktes skilda vägar imorses. Samt att jag borde ha scorat feta pluspoäng hos ögongodis ett när jag senare på dagen slog en signal och erbjöd mig att hjälpa henne ifall hon inte hade hunnit hem i tid. (vilket inte visade sig behövas, men jag var ju så JÄTTESNÄLL som frågade!). Hot damn.

Så nu sitter den lilla bekräftelsehoran i mig och njuter i fulla drag. Och jag ler och hummar för mig själv. Det är det här som är bäst, det är det här som är bäst med hela skiten. Okej. Hångla, knulla, riktigt bra oralsex och gosa och sova sked och ömsesidigt känsloutbyte är också riktigt bra skit. Men. Jag måste upprepa mig. Det här "stadiet", om man vill kalla det så, flörtandet, innan man vet ett jäkla skit egentligen, där man går och spanar och tittar och grejar och undrar om hon tittar tillbaks och spanar lika mycket och fem minuters prat kan rädda en hel dag och man undrar hur hon ser ut naken och om hon kysser bra och man inte VET.

Det är det bästa med alltihop. Och jag upprepar mig igen. Jakten är i nio fall av tio bättre än fångsten. Då är det ju oftast inte spännande längre, och som den spänningsjunkie jag är så.. hm. Kanske är inne på nåt här. Det finns nog anledningar till att jag dras till ombytliga människor. Med höga kindben.

Oh, och en liten förklaring kanske:
Ögongodis 1: Kort blond studerande och ganska ung dam från stan. Sådär härligt sprudlande glad helahelatiden. Med höga kindben. Mums.

Ögongodis 2: Något längre blond inte lika ung arbetslös dam med sådär lite spännande och hemligt utseende. Överraskar ofta. Troligen med en av stans 10 bästa rövar.

Jag som brukar vara så svag för brunetter :P.

Den där förbannade hettan

Och det är så jävla varmt så jag dööööööör.

(jag är ju svensk; nånting måste jag gnälla på).

Fast jag kan gnälla ännu mer. Jag har jobbat konstiga tider den här veckan och varken sett ögongodis ett eller ögongodis två på jobbet en endaste liten gång. Min flörtalitelättpratapåvaratrevligroligmedbländandeblåaögon-kvot är way under norm. Det är en hård värld.

Politisk korrekthet?

Vad är det som gör somliga människor så naiva? Naiva människor kan vara supercharmiga, men när det går till en sån överdrift att de inte vet vilket ben de skall stå på längre så blir det bara.....

Fånigt.

Jag vet inte om jag skall störa mig på, eller tycka synd om dem.

Tog mig igenom en lååång diskussion rörande det heta ämnet islam idag med en olympiskt naiv bekant, och blev (upprört) kallad rasist och liknande tillmälen. (Det bör kanske tilläggas för de som inte vet vem jag är, dvs runt 100% av alla er där ute, att undertecknad verkligen inte ens är i närheten av rasist).

"Nej, de förtrycker inte kvinnor. Vaddå, har du varit där och sett det eller? Nej, då så! Och förresten är det ju BRA att ha på sig mycket kläder för att skydda sig mot solen i såna länder, så burka är ju inte alls jobbigt. Och de får visst gå ut själva hur mycket de vill. I ALLA muslimska länder. "

Herreminje. Jag överdriver inte ens.

Kanske är världen en för jobbig, elak och mörk plats om man inte förtränger lite grejer?

Folk i min omgivning är tråkiga och har den dåliga smaken att åka från stan eller jobba andra tider än vad jag gör. Så livet är rätt tråkigt just nu; bland annat därför bristen på nakenupplevelser och gamla vitsar. Hemskt ledsen för det, gott folk. Det här börjar bli en jäkligt tråkig sommar. Eller så är jag bara bitter för att jag inte har nån större lust att ta mig för nåt på egen hand. Welly well.

Vad går jag runt och tänker på då? Mycket snurrar kring att det förhoppningsvis blir en ny utlandsmission snart. Har haft vinterns stora flörtpotentiellflickvänsprojekt (även känt som "the crash and burn of 2006") i huvudet igen med av nån anledning. Låååång historia. Jag kanske orkar plita ner den nångång (just då kunde jag hålla mig för skratt men så här i efterhand var många aspekter av den historien jäkligt komisk) - för att sammanfatta det lite kort kan man säga att det var som att dejta en 15-åring i en 25-årings kropp. En bisarr upplevelse helt enkelt. Haha.

Jag tror att jag är för trött för att skriva nånting kul eller intressant. Blöh.

Sugar

Haha, kanske en ny date på gång inom överskådlig tid. Och massor med ögongodis på jobbet; lagom flörtiga små samtal. Hot damn, vad jag är helt tokig i att flörta. Ler drömmande för mig själv bara jag tänker på det. Är det inte det här som är bäst egentligen? Innan det blir förväntningar, innan det blir åka av, innan det börjar till nån slags tvåsamhet, innan man får veta. När allt fortfarande är en gissningslek man kan vara mer eller mindre bra på. Innan det blir rutin.

Jag är nog ett levande exempel på att jakten är roligare än fångsten. Jag blir så jäkla sällan kär.

Undrar varför jag är singel :P. Ähum. I rest my case.

Upptagen, småkåt och hyperaktiv

Och i mitt storstädande kom jag precis underfund med att jag behöver hitta ny musik. Nån som har lite tips på bra skivor? Jag orkar inte klicka runt mig på allmusic.com idag, ich bin zu aufgenimmt eller vafan tysken nu säger.

Dags för mer kaffe och självbefläckelse. Yeah baby!

Kanske ska diska också.

Jag hatar...

...svensk media.

Varför ägnar man 95% av ett inslag på TV-nyheterna om hur israeliska förband åsamkat skador i Libanon och 5% av inslaget (<10 sekunder) åt att prata om hur libanon skickar robotar på Israels civilbefolkning? (jag repeterar: c-i-v-i-l-b-e-f-o-l-k-n-i-n-g. Som är m-å-l-e-t.).

Varför målar man hela konflikten i svart och vitt, varför försöker man hela tiden få israelerna att framstå som Satan i mellanöstern medan man försöker få araberna att framstå som de stackars oskyldiga, passiva offren?

Det går inte ens att föreställa sig hur det känns att leva med att aldrig kunna gå och ta en kopp kaffe utan att behöva vara livrädd för att nån skall spränga en i småbitar, eller hur det känns att leva med att veta att alla omkringliggande länder skulle försöka invadera en på två röda sekunder om man skulle dra ner en krona på försvarsbudgeten.

Och nej, jag tycker inte att allting Israel gör är rätt och/eller att varenda israel har en gloria över huvudet. De gör jäkligt korkade och onödiga saker emellanåt också. Men för mig är det ingen tvekan om att varenda människa i området är ett offer oavsett etnicitet och heller ingen tvekan om att konflikten är grå snarare än svartvit. Jag blir så jävla trött på detta ständiga smutskastande av Israel och helgonförklarande av araber och palestinier. Men det finns väl en förklaring; 90% av Sveriges journalistkår är kommunister, eller som någon annan skrev någonstans häromdagen:

Det är alltid judarnas fel.

Och när jag läser den rena pro-palestinska propagandan svensk media skriver och berättar så skäms jag tammefan över att vara svensk.

Tips: Kontrollera nyheterna från mellanöstern med rapportering från samma incident från BBC, CNN, TASS eller några andra icke-svenskar. You'll be amazed.

Smart?

Definiera "intelligent".

- vakna hos ex efter mycket blöt kväll. Dock med kläderna på, gudbevars.

Ååååå, vad smart jag är. Och bakfull. Får ägna resten av dagen åt självbestraffning...

Där borta.

Det var en annan värld där. En värld där du inte går och handlar två liter mjölk och en ostbit på konsum klockan sju på tisdagskvällen, utan en värld där du är jäkligt glad om du överhuvudtaget får äta dig mätt. Jag minns mina första tankar när jag steg ur flygplanet och såg hur det såg ut i verkligheten, inte genom en TV-kamera eller genom linsen på en pressfotograf, utan i verkligheten. Med mina egna ögon, ofriserat, helt upp till mig själv att bedöma. Jag minns att jag tänkte att det ser ju ut ungefär som hemma. Fast inte riktigt. Annan arkitektur. Annan kultur. Annan historia. Och jag såg fotbollsplaner, som våra fina svenska fotbollsplaner, bara mindre, skitigare, utslitna och med förfallna mål. Barn. Som svenska barn, men hungrigare, smutsigare, mindre lyckligt lottade. Överlevare.

Det var en annan verklighet. En verklighet där du inte går och oroar dig för att gå upp i vikt eller att europafonderna skall falla, utan en värld där du går och oroar dig för att det skall blossa upp ytterligare en gång och att du skall få skallen bortskjuten. Där hatet fortfarande bubblade så starkt. Jag minns mina första känslor när jag såg resterna av huset på kullen och förstod att det var där det hade spärrats in ett tjugotal småskolebarn strax innan man tände eld på byggnaden. Avsmak. Avsky. Hat. Hämndbegär. Hur kändes det inte då, timmarna efter, dagarna efter, veckorna efter?

Och jag minns mina känslor när jag för första gången såg den där stenen. Där 50 unga människor avrättades och kastades i bäcken. Utan anledning. Meningslöst. För att någon bestämt sig för att de inte skulle få leva. Oförståeligt. Vidrigt. Återigen känslor av hämndbegär. Är jag verkligen likadan? Ja. Jag är inte ett dugg bättre eller mer kontrollerad än folket här. Jag känner samma begär att hämnas, samma känslor av att vilja skipa omedelbar rättvisa, min rättvisa.

Och jag minns hur jag mot slutet var så arg, så jävla arg och frustrerad på dem. På dem allihop, på makthavarna som hetsat dem mot varandra, på hur de allihop är offer och många av dem kanske inte förstår det. Hur många av dem förstår inte att de gjort sig själva till offer i den alldeles för snabba tillflykten till våld? ”Frihet”. ”Självständighet”.

Idag är jag glad och tacksam att jag lever, men antagligen gladare för att jag aldrig behövde göra någon illa. Göra någon illa för att skydda någon annan. Är det inte paradoxalt? Minsta möjliga lidande för all del. Jag hade troligen dödat om jag måste, men frågan är om jag hade kunnat leva med det efteråt. Kanske, kanske inte. Jag är glad att jag inte behöver brottas med den frågan. Men jag är avtrubbad. Kanske är det bra att ha erfarenheten att relatera till Kanske är jag mer distanserad än vad jag borde vara till saker i min vardagsrutin nu.

Men jag längtar tillbaks. Till riskerna, till spänningen, till känslan.

Till verkligheten.

35 on request

5 saker jag har i min frys, sett ur ett funktionellt perspektiv.

En och en halv månad gammalt formbröd.
Is. I mängder.
Hemköps kycklingfiléer, inköpta nångång i vintras.
Cirka ett års frost. (Vad sade du? frosta av frysen? är inte det jobbigt?)
Preussiskt enpersons-portionsförpackad max-tre-minuter-i-mikron-mat.

Jag käkar aldrig formbröd, men det är ju så "bra att ha". Yeah. Filéerna borde jag nog bränna snarare än slänga eftersom risken är stor att påsen innehåller luftburen smitta vid det här laget.

5 saker jag har i min garderob

Frystorkad mat som skulle räcka till att äta oavbrutet i en månad (paw rihk-titt! Jag är inte domedagsprofet riktigt på den nivån, men jag "fick loss" lite från gamla jobbet för nåt år sen)
En 10,5 cm haubitshylsa.
~ 15 kg assorted kablar.
Mitt hems samlade förråd av textilier.
Dammsugaren.

5 saker jag har i min bil

Jag får översätta den här till "5 saker jag hade i min bil, när jag var rik och berömd och fortfarande hade råd med bil".

Skräp. (jag är helt fantastiskt dålig på att städa. Och diska. Och slänga gammal skit. Och komma ihåg att tvätta innan det är krisochpanikharpåmigsistaparetkalsongerochdentioårgamlabandtshirten).

>25 skivors cd-case (kan inte köra bil utan musik. Eller, det händer ju, men...you don't want to be present when that happens. Tänk ADHD-tourettes combo.)

Första hjälpen-kit (jag är ju en sån redig pojk..)

Parkeringspengar.

Rattlås (ett måste i stans mindre fashionabla områden, där jag bodde när jag ägde bil..)

5 saker jag har i min handväska.

Oh gud, i min chica lilla handväska... kärakäranån.. Ellerhurvardetnu.. öh.. det bär mig emot, men jag måste erkänna att jag inte äger en enda liten handväska. Men! Jag tassar runt med lite andra väskor då och då; för tillfället en hel del med ryggsäck. Vad har jag i den då?

Vatten (don't leave home without it). I lämpligt kärl, förstås.

Case med färdskrivarblad (kör ju lastbil på jobbet ju. Och som den ordnungsnazist jag är så har jag ju såklart med mig bladen jämt. Så om snuten stoppar mig promenerandes på vasagatan en fredagkväll klockan halv tolv så kan jag raskt och duktigt dra upp färdskrivarbladet från den 12/6 1984, no problem! )

Extra tröja, troligen en gottig hoodie. Me looooves hoodies.

Cykelpump. (jag är lat. Det är jobbigt att ta ur och lägga i den hela tiden.)

Pennor.

5 pers att skicka vidare till

Oh jösses, jag har ju fan ingen aning om vilka som läser här egentligen. Eller några har jag väl
koll på. Men arrgh. De flesta verkar ha råkat ut för det här redan. Men Karoliiiiiiiiina, du kommer fan inte undan ;-).

4 irrelevanta tankar

Jag tänder på höga kindben.

Vem/vad är det som systematiskt stjäl kalsonger i mitt hem?

Jag vill försåtsminera barnvagnsrummet i trapphuset och bli av med barnvagns(notera: inte cykel)-rumsnazisten en gång för alla.

Jag borde slänga gräddfilen som gick ut i maj. Eller.. äh. Den luktar ju inte.

3 slutsatser

Jag kan verkligen inte vara fyndig på beställning.

Den här grejen borde verkligen få mig att se ut som definitionen av sloppy ungkarl.

Mitt hem ser förjäkligt ut. Jag behöver ett nytt kök och en 32" LCD-tv och ny förvaring och en
diskmaskin och och och... jag får nog börja prostituera mig.

2 uppmuntrande tankar
Fan, jag är nog rätt snygg ändå.

Snart är det dags att åka på glamorös semester, leva the high life och bränna sommarjobbspengar.

1 längtan

Inom något år förhoppningsvis mycket lukrativ längre utlandsvistelse.

Gnällspik

Fan vad jag gnäller. Arrrgh.

:P

Slap my ass and call me charlie.

....

Och jag är tom och trött och likgiltig och bryr mig inte speciellt mycket om någonting alls, längtar efter någonting, längtar efter att få gnistan tillbaka och inte krysta så jävligt hela tiden.

Men det är en sån period: jag kryper djupt in i mig själv och har inte så mycket tid över för alla andra. Mest av allt kanske jag behöver en kram och lite förståelse men jag orkar inte ens bry mig om det, jag behöver ensamhet och tid att begrunda och låsa in demonerna igen.

Har ingen lust att ringa runt och ragga folk för jag vet att jag är värdelöst sällskap, jag är inte hjärtlig, jag lyssnar inte och jag orkar inte bry mig. Vad fan behöver jag egentligen?

Jag stänger ena ögat och ser halvt.

Jag stänger båda ögonen och ser helt.

Lardass

Jag har såna jävla issues med min kropp.

Lite märkligt och nånting som jag har fått för mig att kvinnor brottas mer med pga alla anoreximodellskönhetsideal men damnit; jag har fan problem med det där. Jag var fet rätt länge under min uppväxt och sånt sätter sina spår. När jag tittar mig i spegeln ser jag bara allting som avviker från grekisk gud-idealet, lovehandles hängbuk you name it. Det hjälper inte att höra folk garva när jag säger att jag måste "tänka på figuren", det hjälper inte att folk omkring mig säger "ööh... vafan SNACKAR du om?" om jag drar till med nåt i stil med att jag har blivit fetare. I mitt huvud är det bara min egen sanning som gäller i den frågan. Några ätstörningar handlar det väl inte om, snarare en ständig missnöjdhet med hur min kropp ser ut och någon form av insikt att jag aldrig kommer att vara nöjd. Det är svårt att förklara, och jag önskar att jag kunde sätta mig över alla gamla skällsord och kommentarer från uppväxten, önskar att jag var bättre/större än att fortfarande ha psykiska ärr från den tiden som skriker fetknopp åt mig när jag tittar mig i spegeln. Som skriker fetto åt mig när jag köper en glass i kiosken. Som sitter bakom högra axeln på mig och hånler när jag käkar pizza.

Och det är extra jobbigt på sommaren. Med mindre och tunnare kläder, även om de runt omkring mig anser mig vara fit så kommer jag nog alltid att känna mig fet. Oavsett.

Det är jobbigt som fan ibland och jag undrar ganska ofta hur ensam jag är om det, om det är så ovanligt som jag tror bland män. Eller om jag har fel.

Klantigheter

Sen lyckades jag ju såklart pipa iväg ett sms till ex, NYKTER (fråga mig inte varför jag gjorde det), som högg som en kobra på en gång och sen skulle det pratas i telefon eftersom vi inte hade pratats vid på ett halvår eller nåt och uppdatering och oj det var ju så länge sen och ...

På ett sätt känns det jäkligt skönt att vi inte är ihop längre. Jätte-jätte-jätteskönt.

....

Och på ett annat plan så kommer vi nog alltid att älska varandra. Det var elektriskt redan från början och det har gått så många år och det är så jävla mkt känslor inblandat.

Det är som om vi båda två ville så jäkla gärna att det skulle funka, men det bara vägrade att fungera. Det bara.. funkade inte. Vi kanske ville för mycket. Anledningarna har jag gått igenom i huvudet ett par tusen gånger innan; men det fungerade aldrig. Det kommer aldrig fungera heller.

Och det är så jävla synd.

SARS

Min sars-infektion blir bara gottigare och gottigare. Imorse tog jag mig ur sängen utan att spendera tio minuter med "öööööööööö.....*snörvel* *snörvel* ööööööööööööööööööööööööööö..." men kände mig å andra sidan helt knarkad större delen av min roughneck-arbetsdag. Eftersom jag är student (dessutom med bror duktig-gener) är jag ju arbetsmarknadens lilla hora, så sjukanmälan är inte aktuellt.. och feber har jag nog inte så vafan. Hur farligt kan det vara?

Det blir extra festligt när man harklar upp sånadär gotte-bollar med grönt guck i butiker på jobbet. Typ..
Jag: *scchfrrrrrsnörvel* (munnen full med halsgott)
Jag: "hmmhmmmmhmhmHMMHmmhmm?"
Kollegan: "- Va?"
Jag: "HMM HMMHM HMMÅÅAA!"
Kollegan: "- Eh.. jaja.."
Jag: (springer iväg och gör mig av med godsakerna)

Så det är ju härligt att få njuta av vädret... inte. pallar knappt att vara utomhus nu... Men! Framtiden ser ljus ut och snart får jag fan lön. Och så skall jag inte köra nån lastbil på fredag, så det kanske blir lite pilsner på torsdag och okynnesflörta en smula.

Limbo

Helt färdig efter en kväll fylld med prat med bästa vännerna, öl och brännvin. Full, men på något sätt med självbevarelsedriften kvar; en knapp till så ramlar jag ihop, dags att åka hem.

Mitt liv är fan tråkigare än rutin nu, jobbar för mycket och sover för lite, helt slut i kroppen och halvslut i huvudet (what else isn't new), känner att jag lever men hinner inte med nånting annat.

Men: jag kände så jävla starka impulser att smsa ex, det bara bubblade av saknad helt plötsligt så fort hon kom på tapeten under samtal. Men jag låter bli. Jag vill inte dit igen. Men jag ska inte sticka under stol med att jag älskar henne, det kommer jag alltid att göra och det har jag alltid gjort. Precis som hon mig. Vi har ett jävligt märkligt förhållande till varandra och det känns fortfarande konstigt att det aldrig funkade särskilt bra.

Helt trasig i både kropp och huvud med nån form av virusinfektion (kan det vara sars?) i kroppen blir det dags att krypa till kojs, dra ur alla telefonjack och återhämta. Gud, vad trött jag är.

Jag behöver en sommarflört. Någon?

sexdagarsveckor = teh suq

Nu får det fan räcka. Sexdagarsveckor i all ära, men sexdagarsveckor som innebär kroppsarbete och uppstigning klockan fyra går fetbort. Sen kan man ju toppa med att träna på kvällstid och gå och lägga sig för sent varje dag.... Det känns märkligt att försova sig när försova sig innebär att vakna halv sex på morgonen. Typ idag. Hehe. Men hot damn(!) när lönen kommer, då ska jag tammefan skaffa lundsbergsattityd och springa runt och kasta mynt på folk jag stör mig på med ett självbelåtet flin på läpparna.

Har ni sett silent hill? jag känner mig som om jag går runt i den där konstiga vita dimman hela tiden, som om jag lullar runt i en annan dimension än folk omkring mig. Skulle nog inte ens reagera om jag blev påkörd... Men! jag har hittat en snuttis på jobbet nu. Bra skit; ögongodis hela sommaren :-). Får se om det blir att jobba nåt på det.

Ikväll: Öl och mera öl, kanske lite grill och sol och skitsnack.

Nu: Kollaps på sängen, fosterställning och bebisgny.

Fan. Jag vill sova sked ju. Jävla singelliv ;-).