I can go with the flow.

Jag uppdaterar rätt sällan numer verkar det som, och när jag väl skriver blir det långa, långa utlägg som ... blir väldigt långa. Men vafan, tänker jag, det får väl funka.

Jag hade precis, något besviket, förlikat mig med att det inte skulle bli av att åka iväg och rädda världen när jag fick ett telefonsamtal som sade att jag hade fyra dagar på mig att ta beslutet om jag ville ha platsen har tydligen hade fått eller inte. Yaay, liksom. Och så var allting förlängt med ett par månader.

Jag ångar på om min boring vardagsrutin, men sanningen att säga så är den inte så rutinartad, när jag tänker på det. Det är för mig en ny och inte helt ospännande upplevelse att faktiskt leva som alla andra gör, ha ett långsiktigt boende, en framtidsplan, fritidsintressen och bo i närheten av folk jag tycker om och folk som är mina vänner. Men har man levt i någon form av ryggsäck i åtta år, så är det nästan det enda man känner till. I tell you goddamnit. Minnen av hur det var att INTE bo i den där ryggsäcken blir tråkiga och färglösa och gamla och skolgång och uppväxt. Min uppväxt var sådär tjock-brun som riktigt sticker i ögonen, sådär brungråjävlatråkig, och står i kontrast till mitt vuxna liv som är betydligt mer färgfyllt, annorlunda och liksom sticker ut. Även om det tar emot att beskriva det på det viset; jag är en snudd på patologiskt blygsam person och uppfostrad med att skrytsamhet är nånting fult.

Ibland tror jag att det jag är rädd för ÄR just den där rutinen. Att fastna. Att kringflackandet är ett inlärt beteende som slår igång efter max ett år med samma liv. För tittar jag tillbaks på mitt liv så är det så det ser ut. Men jag känner mig inte stagnerad den här gången, jag ser målet nånstans där framme och jag utvecklas och känner utvecklingen för varje vecka som går. Det är lite skrämmande att stanna kvar här hemma, att fortsätta på den vägen jag har valt utan avbrott. Jag är en obstinat jävel, kanske vill delar av mig stanna kvar enkom för att min automatiska reaktion var att vilja sticka iväg.

Ibland tror jag att det är människorna runt mig som får mig att vilja stanna. Familjen, vännerna, studiekamraterna jag trivs så bra med. Ibland är jag rädd för att om jag skulle åka, så skulle jag få smak för det igen, slå upp den där blodade adrenalinhungriga tanden, skita i det här med studier och gå tillbaks till mitt gamla liv. Mitt gamla liv som var givande på många sätt men samtidigt innehöll en nötande och jävligt obehaglig känsla av vad fan det var jag höll på med egentligen. Gå tillbaks, ge upp förändringen och byta tillbaks till skenbar trygghet, libido mot thanatos, plus mot minus, ljus mot mörker. För lite så känns det. Och naturligtvis överdramatiserar jag så det stänker om det, men det beskriver nog magkänslan rätt bra.

Det kändes nämligen lite så. Ett motstånd med en gång och samtidigt en kraftig lockelse att dra, sticka, försvinna igen. Och jag kan alltid åka fler gånger; åker jag nu så kanske jag inte fortsätter att utbilda mig när jag kommer hem. Troligen skulle jag bryta helt med mitt "nya liv" som normal människa med studier, vänner, flickvän och långsiktigt boende. Det "nya liv" där jag kännerkänner att mina människor tycker om mig - MIG - på riktigt. Och uttrycker det. Kanske för att jag stannat tillräckligt länge för att ge dem tid att göra det. För att ge mig själv tid att känna.

Så jag sade nej. Tack men nej tack. En del av mig ångrar mig redan, men det blir åtminstone spännande det här. Knepigt va? Det vanliga, tråkiga blir för mig inte tråkigt och vanligt. Det är något nytt, något annorlunda och ... spännande. Omvända begrepp och annat läskigt.

Och för övrigt har jag tydligen blivit någons pojkvän på heltid. Jag som är ungefär lika bra på långsiktighet som Peter Eriksson (tänk friår och bottniabanan). Nojar som fan, precis som vanligt, men samma obstinata del av mig som såg till att jag stannade hemma säger till mig att hålla käft och skita i nojan bara för att, och ... eh. får se om nojan släpper så småningom. Hur blir man av med nojan? Jag ser allt så jävla långsiktigt hela tiden. Måste sluta med det.