Lardass

Jag har såna jävla issues med min kropp.

Lite märkligt och nånting som jag har fått för mig att kvinnor brottas mer med pga alla anoreximodellskönhetsideal men damnit; jag har fan problem med det där. Jag var fet rätt länge under min uppväxt och sånt sätter sina spår. När jag tittar mig i spegeln ser jag bara allting som avviker från grekisk gud-idealet, lovehandles hängbuk you name it. Det hjälper inte att höra folk garva när jag säger att jag måste "tänka på figuren", det hjälper inte att folk omkring mig säger "ööh... vafan SNACKAR du om?" om jag drar till med nåt i stil med att jag har blivit fetare. I mitt huvud är det bara min egen sanning som gäller i den frågan. Några ätstörningar handlar det väl inte om, snarare en ständig missnöjdhet med hur min kropp ser ut och någon form av insikt att jag aldrig kommer att vara nöjd. Det är svårt att förklara, och jag önskar att jag kunde sätta mig över alla gamla skällsord och kommentarer från uppväxten, önskar att jag var bättre/större än att fortfarande ha psykiska ärr från den tiden som skriker fetknopp åt mig när jag tittar mig i spegeln. Som skriker fetto åt mig när jag köper en glass i kiosken. Som sitter bakom högra axeln på mig och hånler när jag käkar pizza.

Och det är extra jobbigt på sommaren. Med mindre och tunnare kläder, även om de runt omkring mig anser mig vara fit så kommer jag nog alltid att känna mig fet. Oavsett.

Det är jobbigt som fan ibland och jag undrar ganska ofta hur ensam jag är om det, om det är så ovanligt som jag tror bland män. Eller om jag har fel.