Där borta.

Det var en annan värld där. En värld där du inte går och handlar två liter mjölk och en ostbit på konsum klockan sju på tisdagskvällen, utan en värld där du är jäkligt glad om du överhuvudtaget får äta dig mätt. Jag minns mina första tankar när jag steg ur flygplanet och såg hur det såg ut i verkligheten, inte genom en TV-kamera eller genom linsen på en pressfotograf, utan i verkligheten. Med mina egna ögon, ofriserat, helt upp till mig själv att bedöma. Jag minns att jag tänkte att det ser ju ut ungefär som hemma. Fast inte riktigt. Annan arkitektur. Annan kultur. Annan historia. Och jag såg fotbollsplaner, som våra fina svenska fotbollsplaner, bara mindre, skitigare, utslitna och med förfallna mål. Barn. Som svenska barn, men hungrigare, smutsigare, mindre lyckligt lottade. Överlevare.

Det var en annan verklighet. En verklighet där du inte går och oroar dig för att gå upp i vikt eller att europafonderna skall falla, utan en värld där du går och oroar dig för att det skall blossa upp ytterligare en gång och att du skall få skallen bortskjuten. Där hatet fortfarande bubblade så starkt. Jag minns mina första känslor när jag såg resterna av huset på kullen och förstod att det var där det hade spärrats in ett tjugotal småskolebarn strax innan man tände eld på byggnaden. Avsmak. Avsky. Hat. Hämndbegär. Hur kändes det inte då, timmarna efter, dagarna efter, veckorna efter?

Och jag minns mina känslor när jag för första gången såg den där stenen. Där 50 unga människor avrättades och kastades i bäcken. Utan anledning. Meningslöst. För att någon bestämt sig för att de inte skulle få leva. Oförståeligt. Vidrigt. Återigen känslor av hämndbegär. Är jag verkligen likadan? Ja. Jag är inte ett dugg bättre eller mer kontrollerad än folket här. Jag känner samma begär att hämnas, samma känslor av att vilja skipa omedelbar rättvisa, min rättvisa.

Och jag minns hur jag mot slutet var så arg, så jävla arg och frustrerad på dem. På dem allihop, på makthavarna som hetsat dem mot varandra, på hur de allihop är offer och många av dem kanske inte förstår det. Hur många av dem förstår inte att de gjort sig själva till offer i den alldeles för snabba tillflykten till våld? ”Frihet”. ”Självständighet”.

Idag är jag glad och tacksam att jag lever, men antagligen gladare för att jag aldrig behövde göra någon illa. Göra någon illa för att skydda någon annan. Är det inte paradoxalt? Minsta möjliga lidande för all del. Jag hade troligen dödat om jag måste, men frågan är om jag hade kunnat leva med det efteråt. Kanske, kanske inte. Jag är glad att jag inte behöver brottas med den frågan. Men jag är avtrubbad. Kanske är det bra att ha erfarenheten att relatera till Kanske är jag mer distanserad än vad jag borde vara till saker i min vardagsrutin nu.

Men jag längtar tillbaks. Till riskerna, till spänningen, till känslan.

Till verkligheten.