Invalido

Johomenserru, nu är arbetsberget kraftfullt förminskat (redan idag! Hot damn!) . Fått sova ut för en gångs skull och kunnat ta det lite lugnt.

En fascinerande sak med kampsportsträning, mina damer och herrar, för er som inte provat på det, är Lagen Om Kroppsskador Efter Träning. LOKET. Associera gärna med Leif Olsson med samma smeknamn, eftersom han är ungefär lika rolig. För någon som helt saknar förståelse för lyteskomik. Anyway. LOKET går i huvudsak ut på att summan av skadorna efter varje träningstillfälle är lika. Det vill säga, lyckas man undvika att sparka sönder en tå eller smälla i knäet så att lille-skutt-tårarna sprutar, så kommer det att jämna ut sig med ledsmärtor och blåmärken eller eventuellt broskförskjutning på skenbenen (vilket är en HELT annan historia. usch, usch, usch).

För att inte tala om när man lyckas ådra sig strypmärken på halsen så att man ser ut att ha blivit våldtagen av en hel besättning ryska sjömän. Som varit till havs i flera månader i sträck och nyss kommit i hamn. Och luktar gammalt fiskrens och fulvodka. Och pratar en rysk dialekt där "nej!" betyder "hårdare, min kosackhingst, hårdare!". Det råkade jag ju ut för för några inlägg sedan. Strypmärkena alltså, inte våldtäkten, gudbevars.

Dagens träning tillhörde mittenkategorin skador; blåmärken och handledsvärk. Men; man får se det från den ljusa sidan - pungen sitter fortfarande där den skall och det gick inga tår idag.

LOKET är för övrigt baserad på samma teori som "summan av lasterna är lika" - teorin, vilken bygger på att alla människor har en lika stor mängd laster, vilka tar sig uttryck på olika sätt. Somliga super för mycket, somliga svär, somliga röker och andra äter godis. Listan kan göras lång, men teorin ligger faktiskt till grund för att jag aldrig litar på en någon som inte svär och/eller inte dricker alkohol. Mormoner går t ex fetbort alltså.

För då kan man ju räkna med att de våldtar spädgrisar och offrar spädbarn till satan i källaren när ingen ser på.

Annars är det rutin, rutin, rutin och mer rutin. Men imorgon tänker jag bli full, dum och upphånglad, och på fredag blir det dags att se X-men 3. Och den här gången blir det av.

Tror jag.

Om jag hinner.

Gah.

Workload overload?

Om tre dagar kommer mitt liv att vara ljusare.

Skönare.

Mer avslappnat.

Roligare.

Kantat med vårblomster.

Kort sagt, mindre stressat. Kanske till och med hinner skriva vettiga inlägg som t o m kan vara lite roande? You never know. Just nu känns allt mest bajsnödigt och andan-i-halsen-stressat.

Men det är nu jag LEVER. Stress i all ära, massor med överhängande uppgifter och parallella grejer som löper...

...men jag kan inte låta bli att älska det.

Fuuuuuuck.

Kuuuuken.

I mitt fullständiga kaos här har jag tydligen missat att lämna in studieanmälan - man måste ju varje termin tala om att "ja, jag tänker fortsätta plugga". Så nu är jag lite sen, känns bajsnödigt deluxe. Får se vad studievägledaren säger imorgon, förhoppningsvis räcker det väl med att stå där med mössan i hand och se skyldig ut.

Och funkar inte det kan man ju alltid hota karln? "Jaja R, det kan ju vara roligt att vara studievägledare. Men man får PASSA SIG OCKSÅ!". Fast jag borde nog gå upp 15-20 kilo i vikt först, min kroppshydda är inte så imponerande.

Men det här blev jag ju inte alls särskilt stressad av, alltså. Röva. I övrigt har jag nog fått ordning på ekonomin. Samma visa varje månad faktiskt, inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Jag betalar alltid alla räkningar så sent som möjligt (det är inte så att jag har dåligt med pengar egentligen, det känns bara så jävla TRÅÅÅÅKIIIIGT att pumpa in pengar i någons pg-konto), och jag tror att jag nu har lyckats nå olympisk nivå i spridning av papper. Idag hade jag räkningarna utspridda / gömda över åtminstone 15 kvadratmeter (inte så illa med tanke på att jag bor på 25).

I övrigt gick helgen bra. Men inga äventyr direkt; tråkigt. Jag vill supa ner mig och hångla! Nån dag i veckan kanske...

Ja? Ja-ja! Japp! Jajjamänsan!

Sååå, nu får det vara nog med förevisning av svarta hål och annat på ett tag. Och för övrigt vara nog med svarta hål överhuvudtaget på ett tag. *bestämma*.

Dagens bekännelse: jag är snart 30 år och har fortfarande inte lärt mig att säga nej. Det kombinerat med mina farbror-duktig-gener har bland annat lett till diverse styrelseuppdrag och annan goja som visserligen både är roligt och nödvändigt eftersom jag har jäkligt svårt för att inte ha nånting att fundera över / planera / problematisera kring... kort sagt har jag jäkligt svårt för att vara sysslolös.

Så nu sitter jag frivilligt med utarbetande av ett antal nazistformella dokument varav två skall in imorgon förmiddag och resten på måndag. På den mest storslagna byråkratsvenska. Lovely. Och det är ju Sverige jag bor i - dvs alla formella dokument och ansökningar skall lämnas in i 14 exemplar, vilket förmodligen är för att förenkla för ansökanden; när de 14 kopiorna har lämnats in till berörd myndighet, kommer de troligen kopieras upp i 600 ex till för att hamna i lika många brand- och kärnvapensäkra arkiv och dessutom antagligen mikrofilmas och tryckas upp i ändtarmen på nån stackars kommunbyråkrat som råkade ha den dåliga smaken att tacka ja till det där jobbet på stadsbyggnadskontoret för tio år sedan.

Undrar om de märker ifall jag smyger in lite könsord här och var?

Ice ice baby

De går hand i hand, negativiteten och likgiltigheten.

Negativiteten först, som ett blött halvgenomskinligt täcke över tillvaron, färgar allt i grått och får mig att vända taggarna utåt och bli omedvetet okänslig. vända alla taggarna utåt. såra, ibland riktigt djupt, ofta så det kan ta flera veckor att reparera, ibland så det är knullat för alltid. För gudarna skall veta att jag kan det, mitt liv har lärt mig precis hur man identifierar svaga punkter, precis när och precis hur man skall trycka på dem, psykiskt rakt in i hjärtat, rakt in i själen på den som råkar komma i vägen. Nej, jag hade ingen "tragisk uppväxt". Nej, jag var inte mobbad heller. Jag var ett känsligt skilsmässobarn, en känslig tonåring som hamnade i okänsligt sällskap och fick forma försvarsmekanismer i sandlådan. Och jag tycker inte synd om mig själv heller, jag blir förbannad på folk som tycker synd om mig i vilket sammanhang det än må vara. Jag blir förbannad på mig själv när jag sårar folk på automatik och inte ser konsekvenserna förrän efteråt.

Sen kommer likgiltigheten. Jag behöver ingen, jag klarar mig själv, ensam är stark men ensam är fan inte stark, ensam är så jävla svag och jag reser mig upp från negativiteten och svävar ovanför, svävar ensam ovanför den och det känns bra igen. Men det har ett pris. Priset heter distansering och känslobortträngande och fan vet om det inte finns lite rädsla där också, odefinierad rädsla som psykologerna kanske skulle kalla ångest. Mår inte tillräckligt bra för att må bra, inte tillräckligt dåligt för att må dåligt.

Och jag är jävligt glad att jag har förstående, kära vänner.

tuesday bloody tuesday

...och ärligt talat är jag snudd på rörd att det faktiskt verkar som om folk läser här..(?).

Det trodde jag inte. Tack :).

Using our feet

Var på otroligt vuxet kalas i helgen.

Vi snackar (välinrett) radhus. Vi snackar (klämkäcka) middagsbjudningar och (vi-ska-snart-gifta-oss-) samboliv. Vi snackar (oerhört vuxna) diskussioner om hur givande och intressant det är på avdelning X på medelstort svenskt företag, och vi snackar (såklart) påslag av partymördarmaskinen (TVn) lagom till - ja just det - melodifestivalen. Behöver jag betona sarkasmen mer?

Kort och gott, mina vänner: vi snackar om ytterligare ett exempel av Trapped in suburbian hell with no way out. Most likely going postal om sådär tio-tjugo år.

Missförstå mig inte; väl valda delar av min familj lever ett familjeliv som säkert kan vara jättemysigt och fint på alla sätt och vis. Men det här var en skräckfylld upplevelse. Och där är man kanske om sisådär 5-10 år. Hjäääälp.

Neeej. Jag känner mig alldeles för rastlös för det där. Jag har bott här i några år nu; efter att ha bott i ryggsäcken under nästan tio år, och sånt sätter sig tror jag. Det där med att slå sig till ro känns avlägset och långt borta, just nu vill jag bara ur den här rutinen och sticka iväg nånstans, bort och se nånting nytt, uppleva nånting nytt, göra nånting annat. Att flytta blir ett gift, ett sätt att leva. Ett sätt att bygga upp sitt liv.

För övrigt har jag kommit fram till att det inte spelar någon roll om man är skitsnygg. Eller hur trevlig och utåtriktad man än är, hur väl man än för sig i diverse sociala situationer eller hur mycket man än får folk att garva läppen av sig. (Japp, gott folk, jag har problem med intimitet). Suck. Men vad gör väl det om 100 år?

warp city

#1. "vi går och tar en snabb öl, det vore gott"
#2. "äh, vafasen, vi tar en till va?"
#3. "vad säger du, ska vi..."
#4. (luddiga minnen av bankomatuttag och otroligt viktiga diskussioner)
"du är fan min BÄSTA polare"...."det här är tammefan den BÄSTA LÅTEN I VÄRLDEN"...

Tog nån numret på lastbilen?
Yeah right. Varför lär man sig aldrig vilken urbota jävla dum idé det är? :D Slutar ju alltid på samma sätt JU!. ...."...jag vet, vi tar en liten pilsner.." ååååh.

Inga skandaler igår dock, vad jag minns. Inget hänga-apa i lyktstolpar, inget tråkande av okända människor, inga "dront-upptåg" och inget spontannaket. Vad jag minns. Inget hångel heller. Fan också ;).

Sömnterapi

Yo...

Helt galet hur positiv jag tydligen blev av att sova några timmar. Avrundade med att smälla i mig två muggar kaffe (yep, kommer bli grymt; sova bort hela eftermiddagen och halva kvällen och toppa det med tillräckligt mkt koffein för att knocka en flodhäst - jag lär inte somna före 03:30 inatt :D ). Det är så jäkla mycket RUTIN nu! Hatar det. Eller, inte "hatar det" som i "mitt liv suger", utan snarare "hatar det" som i "förändring - NUNUNU". Eller nåt. Snart är ju studieåret slut förstås, skall bli jäkligt skönt att göra nånting annat ett tag. Haha, och ja, på tal om sommarjobb:

1) tag fem delar prestationsångest och overachiever-gener
2) toppa med två delar organisationsfärdighet, snabb inlärningsförmåga och fyra delar "behov
av stress för att fungera extra bra".
3) häll över hela soppan i ett kärl märkt "försäljningsjobb med provisionslön" och sätt på 200 grader i 30 minuter.
4) håll för öronen

Nånting säger mig att A) den här sommaren kommer inte att bli minsta lilla gnutta lugn och B) CSN kommer ge mig lagom med pengar till några Jenka i månaden i höst.. hahaa.

Fast fan. Jag trivs egentligen jäkligt bra för tillfället, även om det kanske verkar lite kluvet. Kluvet är det kanske på sätt och vis, men .. jag gillar mitt liv alltså. Yeah baby.

Flashback

Ibland så kommer det bara tillbaka. Det är tydligare när jag pratar högt om det, om jag bara tänker på det för mig själv kommer inte det känslomässiga igång. Plötsligt kommer bilderna tillbaka, känslan av att vara där kommer tillbaka, lukten av försommarvarmt gräs, synen av bränderna och ljuden av skottlossning och handgranater på alldeles för nära avstånd. Känslan av att vara kycklingmamma, att vilja vägra vila fördåvetmanjualdrigomdeklararsig, känslan av att höra skrikande jetmotorer som inte alls låter som Boeing 737 i luften ovanför. Jag var pappa där, pappa åt tio år äldre som plötsligt var väldigt små och kortsynta. Solen i ögonen, radion i öronen, rapporter hit och dit, lugnande kommentarer, tankar, planer, plan b, plan c, plan d, plan e.

Jag fixade det, men det tog mig hårdare än jag vill erkänna.

Jag fixade det men jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så jävla maktlös. För rädd för att vara arg just då, för rädd framför allt för att behöva döda någon, behöva döda någon i en situation där jag kanske inte skulle kunna rättfärdiga det för mig själv i efterhand. Jag kräver inte att ni förstår, egentligen behöver ni väl inte förstå situationen som sådan för att fatta känslorna det satte igång.

Sen ligger bilden där. Bilderna. Minnena. Som ett fotografi i bakhuvudet, som drar uppmärksamheten från nuet, en bild som roparlockarsäger "titta på mig!".

Bara ligger där bak och säger "Jag är inte färdig med dig än".

Inte så ofta. Men ibland reser jag tillbaka dit. Idag var det tydligare än det brukar vara.

Bli student är tammefan det bästa jag gjort...

...klockan är kvart i tio, och jag sitter och lyssnar på musik, slösurfar, dricker kaffe och tänker mig att jag masar mig ner till skolan om en kvart typ. Hahaha.... så jävla skönt. :D.

Undrar hur lat man har blivit om 3 år?

You think I ain't worth a dollar but I feel like a millionaire

Jag är helt paj. Varit en kalashelg men jag har inte suttit still en sekund förrän nu, jag har sovit totalt kanske nio timmar och och och.. helt galet. Men! Jag har träffat en massa gamla (goda och näringsriktiga) vänner, partajat lite och varit ute och åkt en smula.

Men kuken, vad trött jag är. Nu däckar jag.

Snakes & martyrs

småpackad såhär på kvällskvisten. Åkte på nån slags existentialism så det blir kanske inte så sarkastiskt idag heller, men what the fuck... Jag har det oförskämt bra! fått ett par knäppar på näsan om min viktnoja (borde väl lära mig ett och annat) och har haft det jäkligt bra idag helt enkelt. Även om L försökte skaka om mig lite i min världsuppfattning och mina åsikter om vad som försiggår just nu.

Mm. Begraver mig i uppgifter som förvisso känns jäkligt kul. Tar tag i ansvaret, making a difference, strävar framåt. Overachiever (jo, jag kände nog igen mig lite i K). Men varför för helvete inte? det får mig att må bra; förstärker känslan av att vara "on a spree" och gör mina dagar vackrare. Allt annat, intimare relationer och hängivenhet och skit i mitt privatliv får stå tillbaks ett tag. Jag mår jävligt bra nu. Jag behöver inget annat för tillfället. Kan det inte få vara bra så?

Funderar så mycket på om this is as good as it gets. Och sanningen att säga är det nog fan det, jag trivs nu. Jag mår bättre än på länge och det är som om mina egna tvivel och livet i sig självt gör att jag inte anser att det får räcka så här. Låter kanske lite snurrigt men hela skiten är en kluven situation som är svår att få grepp om.

Äh. Jag borde nog sova ;). Kram.

Ibland blir jag bara så trött...

Ibland vaknar min politik-ådra till liv. Och så blir jag nästan seriös. Typ idag.

Årets hittils bästa idé måste ju vara att bjuda in en terrorist till möten i Malmö. Som enda EU-land. Efter att ha hävdat att "det inte ligger i Sveriges intresse att bevilja visum". Ååååh. Strax efter att ha dragit sig ur en flygövning därför att Israels flygvapen var med.(inte varje dag det är pinsamt att vara svensk)..

Och sen frossa i nyheterna över hur synd det är om palestinier som inte längre kan tanka sina bilar; "en humanitär katastrof är på väg, livsmedlen tar slut" etc. Halledudanemej. Hade ju varit ganska lätt att lösa om en viss terrororganisation som kommit till makten kunde stryka den lilla klausulen "radera Israel från världskartan och kasta ut judarna i havet" från sitt .. eh... partiprogram?manifest? whateverthehelltheycallit.

Och på tal om humanitära katastrofer.... varför frossar vi så j-a mycket i en knapp miljon palestiners lidande och skiter mer eller mindre i...

...Sudan/Darfur... ("Äh, det är väl AU's problem?")
...Västafrika... ("Men det är ju inte KRIG längre!")
...Centralafrika... ("Va? Svält, krig och slakt? Men det kan vi ju inte bevaka, det går ju inga reguljärflyg till Kongo")
...Afghanistan... ("Det är USAs fel! Det är USAs fel!")
...Kosovo... ("De har det väl bra? inte? eh.. äh. Det är ju såååååå -99. Balkan är ute")

Listan kan göras skitlång om man vill. Men det är klart. De områden där många gånger fler människor ligger och dör, där humanitära katastrofer varit ett faktum i tjugo år, är ju inte den svenska journalistvänsterns hjärtefrågor.

Oj. Det där blev seriöst. ;). Skall skärpa mig.

Och det är ju inte varje dag man har förmånen att se ut som om man blivit våldtagen av en rysk sjöman. Halt och lytt och hela paketet. Whopee! I'm loving it.

teh pwnz

så SJUKT schysst väder igår. och idag. igår: duttig-tid på förmiddagen (tvättastädalagamatgreja) och en eftermiddag på styrsö (västtrafik I love you) och idag slöförmiddag (att bli student är det bästa beslut jag tagit - sov till 10, gå upp, käka lite frukost, slösurfa lite, titta på tv, gå eventuellt till skolan runt 13-snåret), lite lab och sen två bärs med klasskamraterna. Har jag berättat om mina klasskamrater?

Mina klasskamrater is the shit. dot com. första gången i hela mitt liv (jag har åldersnoja, så kommentera gärna och säg "du är ju inte ens torr bakom öronen än!" eller motsvarande) som jag har gått i samma klass som närmare 40 pers och inte stört mig speciellt mycket på någon. Det är bra skit helt enkelt, lite kluven till att ta nån sabbatstermin i halvtid.

Klockren idé med de där två bärsen. Särskilt som jag ska gå till träningen om 20 minuter. Yeah baby, får se det som en utmaning. Hahaa...

Och vart fan tog träningsvärken vägen? Kanske har att göra med att allting är galet bra just nu, solen skiner, jag är glad och lycklig osv, massa kul framför mig och ... det är inte varje dag man kan häva ur sig nånting i stil med "önskar att varje dag vore sånhär".

Puss på er, vilka ni nu är.

Le grande premiere

Sååå.. hemkommen från en helg som BORDE varit mer intensiv. Inte ens träningsvärk, bara lite stel i benen. Typiskt, jag som hade hoppats på blåmärken (men inga sabbade leder förstås) och evilunderbar värk i hela kroppen.

En annan gång kanske. :P. Och ni som trodde att det handlar om sex, FY SKÄMS!

Köpte precis två kassar mat och upptäckte genom det att jag tappar mer och mer vuxenpoäng – min diet de kommande två veckorna kommer bestå av korv med bröd, nudlar, hamburgare och pastasås (respektive grej för sig alltså. Visserligen gillar jag otippade kombinationer som salta jordnötter och vaniljglass eller ketchup blandat med lingonsylt men till och med JAG har fan gränser). Eventuellt orkar jag fixa en soppa eller nåt om andan faller på (läs: när jag får panik alternativt fekalvomerar av för mycket skräpmat). Yeah baby. Fast på nåt sätt känns det skitbra. Jag regrederar ett par år bakåt, jag blev ju ändå vuxen alldeles för fort. Ja! Jag får fan TILLBAKS de gotte-åren jag missade mellan 20 och 25. Smaka på den.

Ooh snuttisen var på skolan idag – får vilken dag som helst att vända till solsken bara genom att säga hej :-D. Att det dessutom är cp-varmt och typ sommar gör det ju inte sämre. Uuunderbart. Och kanske havet imorron med O, deluxe hot dangit.

Men nu skall jag gå och få lite stryk. Och kanske blir det så nice så att morgondagen och övermorgon blir full av evilunderbar träningsvärk överallt. Me hopes so…

-------------

Öh.

Ööööh.

*gny*

Har jag inte träningsvärk imorgon så är det nånting som är väldigt fel...