At my finest

Ett par dagar med solskenshumör nu...

Går runt och är allmänt förbannad, men har ingen aning om varför. Så: ser ni någon skälla ut förbipasserande på vaga/inga grunder eller någon som står och vrålar på nån parkering nånstans så kan det mycket väl vara jag. Fick rejält tuppjuck på jobbet imorse och fler lär det bli den här veckan.

Jag borde nog köpa typ lugna blå timmar och spendera helgen med det. Eller meditera ett tag.

At my finest alltså.

Hippes och tyskjävlar

Jaja jag kan väl inte låta bli att skriva nåt litet dådå..rätt seg midsommar; eller så hänger jag bara upp mig på att jag inte fick ligga i år.

Hamnade på en fest med lite gamla, goda vänner och någons syskon med vänner. Ochochoch… BARN!

Det här var fan sista gången jag åker på en midsommarfest som innehåller småbarn. Åtminstone tills jag har fyllt minst 40 och scorat tusentals vuxenpoäng till. Just det, mina vänner, småbarn har en icke önskvärd effekt på mig. Nu kanske ni tror att jag är belgare och att ungarna får mina ”juices flowing”, men nej: snarare är det så att jag blir så inihelvete PK när det är ungar i närheten. Jag, köns- och bajshumorns okrönte konung. Jag, smaklöshetens galjonsfigur. Jag, som vid väl valda tillfällen får folk som anser sig ha ”sjuk humor” att grimasera av avsmak. Måste vara mina ansvarsfullhetsgener som börjar spöka när de små knotten springer runt.

Men vad blir det för fest, liksom? Lägg till trettifemåringar som klev in på universitetet vid nitton och ännu inte kommit ut (hej verklighetsflykt och wannabe-intellektualism) och fullständig avsaknad av självdistans och humor och voila: min midsommar i ett nötskal. Tur att före detta jobbarpolare fanns på plats och kunde fylla kvoten av besinningslös spritfylla med urspårningar som bara är möjligt när det enkom är herrar inblandade. Efter att ungarna fått sova midsommarmästerskap i nazireferens (det blir ju så mycket ROLIGARE när stället är fullt med PK universitetshippies), 2-kvadratmeters bastubrottning (K vann: tredje gradens brännskador på arslet).

Men jag är inte bitter.

Och så blev vi utsparkade ur VM av en nation svettiga, ishockeyfriserade, smaklösa, trivsamt feta, träningsoverallsklädda världskrigsförlorare. Typiskt…

Självkritik

Läste precis igenom de senaste inläggen och insåg att jag borde få sparken från det här bloggandet. Jag skall nog ligga lågt ett tag och försöka hitta lite bättre inspiration eller nåt. Hellre kvalitet än kvantitet liksom. Yah.

Le Dejt: En odyssé

Så.

Kommer på mig själv med att vara lite _väl_ förtegen med detaljer ibland, typ nu. Lite löjligt inser t o m jag med tanke på hur mycket jag anonymiserat mig själv, så here goes:

Till att börja med så blev jag jäkligt förvånad att det överhuvudtaget skulle till att ses, vi hade
knappt pratat med varandra... Men det kunde ju vara kul; jag är inte den som bangar för lite
vardags-edge liksom. Yeah. Dock: varningslampan "någon är DESPERAT efter en sommarflört" blinkade rött, rött (som om min egen inte lyser starkstarkt nu, hahaha). Anyway. Inkasserade en bild, och JÄVLAR så söt på bilden. Typ.

Spenderade större delen av arbetsdagen med att förtränga nervositet som exploderade ungefär en timme innan (jag blir väldigt sällan sådär riktigt jäkla nervös. Men: jag nervös är en festlig syn, springarunticirklarflaxamedarmarnaskrikafnissa - troligen jävligt omanligt men what the hell, det är bara jag!).

Så.

Fixade nog till mig rätt okej; alltid bra att promenera en bit på väg till dejten för snabb kontroll
av attraktionsnivå och det verkade som om några småjusteringar i utseende funkade fint. Några vända huvuden, ett knäpptystnande tonårsflickegäng och ett par storastora ögon på vägen gjorde ryggen lite rakare och nervositeten lite mindre. Träffades och...

NEEEEEEEEEEEEJ.

Varför, varför, varför kastar man i dejtingsammanhang iväg den absolut skitsnyggaste bilden man har på sig själv? Kan nån förklara det beteendet? För jag fattar inte. Hursomhelst hade jag ju förväntat mig att jag skulle kissa på mig av nervositet men det blev en djup (men gud, så väldold) suck. Har man en bild på sig själv med psioriasis och 55 kg övervikt så skicka iväg den för fan! Snacka om positiv överraskning liksom.

Sen, kaffe och prat om det mesta, ödmjukt berättande om vart jag kommer från erfarenhetsmässigt osv, ojojoj vad du du har varit runt och sett och hört och känt och upplevt, lugnt vuxet pratande om henne och vart hon kommer ifrån, något litet SÅ JÄVLA PK skämt här och där och lite fniss fniss och ... Trevligt. Sådär käckt trevligt. Vuxet. Hon: ja, det här med internetdejting tar jag ju inte alls seriöst på, mest ett sätt att träffa nya människor (jag lurar något nesligt in henne på stigen märkt "nytt folk" och får henne att säga att det är ju så svårt att träffa folk att flirta med, man känner ju till alla i bekantskapskretsen - ja, jag är en sneaky jävel)

tänker: jag hade inte förväntat mig äktenskap heller men varför är du här och så blyg och nervös om allt du vill ha är nya vänner?

Efter en lång fika behöver hon snart röra på sig, jag säger okej, jajjamän, det var ju trevligt det
här och hon tyckte det var trevligt (guuud så VUXET igen) och börjar polla mitt intresse och jag
säger igen att hon var ju jätteTREVLIG och piken mottogs nog och jag får följdfråga om romantiskt intresse lite skämtsamt med en antagligen inte helt skämtsam underton, och jag kan inte ljuga och hon går inte och vi sitter en halvtimme till och jag behöver gå och vi går därifrån, kramas hejdå, jag hem till mig hon någon annanstans.

Och jag undrar fortfarande om jag är för kräsen. Men det kan jag väl inte vara om det aldrig smäller till liksom. Jag har sagt det förut; det händer mig oerhört sällan.

Fyllehångel är ju en annan grej. :-).

Working-class hero pt II

Nehej, det blev nån slags mellanting. Nån form av jagvetintevadjagskatyckaomdethäregentligen. Vi har hörts lite efteråt; får väl se hur det blir och sådär. Jättetrevlig men inte min typ? Kanske.

Fasen, jag vill ha en sommarflört. Jag hade åtminstone två-tre flörtar under vårterminen, sånadär som man inte riktigt vet om det blir av nånting med nångång, men som är ögongodis deluxe och där en femminuterskonversation kan rädda en hel dag. Sen, när terminen tog slut (doh!) så åkte ju såklart allihop från stan.

Så typiskt.

Vart hittar man sommarflörtar liksom? Krogen känns lite tråkigt; de senaste gångerna det blivit nånting av på krogen så har det visat sig att det varit rätt bisarra människor. (hmm man blir kanske som man umgås, eller it takes one to know one, eller... äh). Snudd på att vara rädd att vakna med ett hästhuvud i sängen eller komma hem till en kokt kanin på spisen. Och man känner ju redan eller har iallafall träffat alla polares polare. Mer eller mindre iallafall.

Annars: Jobbasovajobbasovajobbasova..och snart midsommar med ivägåkning och pittoreskt firande på landet. Yay. Mycket gammalt folk och troligtvis ganska blöt kväll; brukar bli lite upptåg (hur ser det ut när man bränner en midsommarstång? någon? kanske inte gav HELT rätt signaler till grannarna). Lill-semester helt enkelt.

Nej. Sommarflört som sagt. Gaah.

Me vs. dejting

Jag ska på dejt imorgon.

Som jag tror att jag har sagt tidigare, så lade jag ner det där med internetdejting för flera månader sen, eftersom det gjorde allt så komplicerat. (jag fick nämligen för mig att 3-4 parallella flörtar var nyckeln till framgång... men herreguuuud vad det blev körigt efter ett tag.). Plus att jag kom fram till att jag inte var tillräckligt desperat för det där.

Så det här kom som en överraskning faktiskt. Inte ens mitt förslag, och jag har inte ens sett en bild på människan. Efter mina tidigare (mindre) erfarenheter av nätdejting tror jag att något av följande tre scenarier inträffar imorgon:

1. "Ja, jag VET att jag skrev '57 kg' på min presentation, men jag menade ju ARGENTINSKA KILON. 57 argentinska blir 212 kilo i metersystemet."

2. Hon är rödstrumpa, komplett med palestinasjal, nerslitna dr. martensskor, hemsydd kjol och nån liten chic basker. Hon har fyra katter hemma och gillar astrologi.

3. Hon är skitsnygg och jag blir fetdissad.

..men jag måste erkänna att det är lite spännande. Minsann. Vad ju några månader sen jag var på en uttalad, solklar "dejt". Ju.

Road rage

Jahapp, då har man sadlat om för sommaren och blivit en hederlig...

...working-class hero.

Japp, mina damer och herrar, ers drontighet har dragit på sig blåstället. Nu har jag skit under naglarna, luktar "karl", kör lastbil och bär tungt. Jag snusar, hejar lite avspänt coolt på all annan tung trafik på vägarna. Jag säger "tjenare - såg du fotbollen igår" som den självklara kommentaren till arla-chauffören när vi har en kort tete-a-tete vid lastkajen. Jag svär rått över försenade leverantörer ihop med mina working-class-hero-kolleger (som förvisso har det här som heltidsjobb). Jag drar till med intelligenta kommentarer som "jävlar, vad varmt det är idag" några gånger i timmen.

Yeah baby, working in the blåställ is some seriously wild shit.

Sedan jag tog mitt lastbilskörkort har jag dragits med ett inbillat slags poängsystem. När jag och en god vän övningskörde ihop hittade vi på lite lösa regler; systemet går i stort ut på olika poängsättning för olika tvångstankar man kan få längs vägen, när man har SÅ jävla tråkigt bakom ratten, för att pigga upp sig själv. Det handlar om att ställa till med mesta möjliga lidande på festligast sätt med så liten kursändring som möjligt, enkelt uttryckt. "Tänk om man skulle köra på kärringen med rullatorn därborta". Ja, ni fattar nog själva. Hade jag "gone postal" idag, så hade jag minst kammat hem (var tvungen att prata samtidigt, så fantasin fick inte flöda fritt):

4x7 poäng (Barnvagn + mor eller far)
1x10 poäng (Barnvagn samtidigt som föräldern lämnas oskadd)
1x7 poäng (70+ tant, sittandes i solen på bänk intill vägen)
4x2 poäng (joggare, bakifrån)
1x3 poäng (joggare, framifrån)
----
Totalt 56 poäng. Får skylla på att det är dåligt med lekplatser i mitt område, och att det var första dagen på jobbet.


.....


Ibland undrar jag om jag verkligen borde ha lastbilskörkort.

Arbetargnället

Häromdagen läste jag nån käck metro-kolumn om fildelning. Jag läser i princip bara metro eftersom jag bor på 25 kvadratmeter och .. en dagstidning om dagen skulle innebära att min lägenhet skulle fyllas med tidningspapper på nån vecka eller två (jag är av naturen lat).

"Men att förbjuda folk att dela med sig av skön konst ifall man ”inte betalar för det” kommer att leda till att medel- och överklass kommer att njuta av sina skivor och arbetarklassen (som vanligt) får nöja sig med ingenting", skriver Nabila Abdul Fattah. Bland annat.

Jag tyckte att det fanns rätt mycket vettiga synpunkter i kolumnen men vafan. Vad är det som är så jävla synd om arbetarklassen? Va? Jag blir så jävla trött ibland. Visst, arbetarklassen hade det säkert skitjobbigt för 50 år sen men let's face it: det har hänt rätt mycket sedan dess.

Dagens "arbetarklass" jobbar skift på volvo, eller är verksamma som elektriker eller snickare eller bilmekaniker eller liknande. "Arbetarklassen" har tjänat helt okej mängder pengar på sina jobb sedan lätt 20 år tillbaks i tiden. Jag växte upp i en villaförort med en ensamstående akademikerförälder som var tvungen att jobba deltid för att hinna med barnen och hushållet. Som ständigt fick jonglera med ekonomin och låna pengar från alla möjliga håll för att familjen inte skulle bli tvungen att flytta. Vi käkade tamigfan inte alls oxfilé på fredagarna eller gick på restaurang på söndagarna. Några av våra grannar var typiska arbetarfamiljer, och gjorde saker vi inte ens kunde drömma om på den tiden; åka på semester på somrarna, äga två bilar (!!!), inte äta billigast möjliga matalternativ 6 dagar i veckan, et c.

Min uppväxt har lärt mig att jobba för det jag vill ha och att ingenting kommer utan ansträngning. De av mina vänner som valt att inte läsa på universitet eller högskola har jobb som ger dem 25-30 000 kronor i månadenvid det här laget; jag pluggar en längre utbildning till ett yrke som troligen inte kommer att ge en spänn mer i lön än mina icke-pluggade kamrater. Det bryr jag mig inte så mycket om, eftersom jag vill jobba med nånting jag brinner för och tycker är givande, men vad jag försöker säga är nånting i stil med att...

Sluta tyck så jävla synd om "arbetarklassen"! Ta en titt på hur saker och ting ser ut 2006 istället för att fokusera på 1935; akademikerarbetslösheten är högre än någonsin, vi som faktiskt väljer att plugga får slava oss igenom 3-6 år av en vardagsstress som är betydligt värre än vad svensson normalt upplever åtminstone i de första 10 åren i arbetslivet (om du frågar mig; jag hade ändå ett tidvis jävligt stressigt jobb) och en ekonomisk misär som saknar motstycke bland andra kategorier människor i det här landet.

Men det skall ju ses som det "charmiga, glamorösa studentlivet" som inte är arbetarklassen förunnat. Yeah right; jag föddes då fan inte med guldsked i mun.

Och enda anledningen att jag kan leva ett drägligt liv med en trevlig lägenhet och aktiviteter på fritiden som faktiskt kan kosta pengar ibland är att jag har sparat de pengar jag har jobbat ihop och att jag jobbar parallellt med mina heltidsstudier.

Skulle förresten vilja se den bilmekanikerarbetsgivare som säger:

"Om du inte lyckas laga minst 75% av alla bilar som kommer in på första försöket, så får du ingen lön nästa halvår. För att återfå din lön, så får du i så fall jobba 150% under hela nästa halvår och aldrig misslyckas."

Så välkommen till CSN och sluta snacka om Ådalen -31, elaka borgare och lata studenter.

För att återknyta: Ta tag i första bästa student på stan och fråga honom om han anser sig ha råd att köpa nån skiva i månaden.

Jag lovar att du får ett asgarv.

Such a lovely day

Nu, så är saker och ting riktigt jäkla nice får jag säga. Jag mår oförskämt bra! Bra med pengar för en gångs skull, riktigt positiv till ungefär allt, skolan är slut för terminen, alla poäng tagna, beröm och grejer från en och annan professor, flört- och hångelbalansen är återställd (oh jag är en sån liten bekräftelseslyna - and ajm löööving it)...

Happy people have no stories. Eller vad de nu säger.

Anywho...

...så man kanske skulle flytta till landet?

Nä.

:D.

Lätt bakis och seg sitter jag och försöker hitta på ursäkter att låta bli att göra det där sista rycket med skolan innan sommaren sätter in; innan det blir dags för lite efterlängtad omväxling som stavas heltidsjobb. Och pengar, pengar I tell you goddamnit!

Det där med alkolås på mobiltelefoner börjar låta bättre och bättre... raderade precis ett MYCKET pinsamt sms till ex, sådär pinsamt så man rodnar när man läser vad fasen det var man skrev igår egentligen sittandes på spårvagnen. Arrrrgh.

Satt och skummade dejtingsiter häromdagen med. Trots att jag efter ett antal dejter i våras insåg att jag inte är tillräckligt desperat (eller inte träffade rätt person) för det där.... för let's face it: jag blir kär så in i helsicke sällan, men när det väl händer så är det för alltid. Lite störande ibland, apropå fylle-sms (till ett ex som jag avslutade relationen med - TVÅ GÅNGER! - och verkligen inte utan skäl).

Känslor är konstiga. Och jag är så jävla distanserad.

Nu: datortittande på stulen film, kanske lite dataspel, definitivt fabricerande av ursäkter för att låta bli vetenskapen. Puss på er.

Stillheten

Nyss hemkommen från utekväll, på glatt humör och full som en alika kan jag inte låta bli att sakna...

...stillheten.

Stillheten från becksvart nattmörker med lätt vindsus i öronen, i Skogen där jag och bara jag finns (eller jag och någon jag tycker om som uppskattar den lika mycket som jag själv).

Stillheten av frånvaro av gatuljus, skrikande fulla människor, ljud, ljus..

Lukten av grönska, lukten av frisk vind som blåser en i ansiktet...

Känslan av försommarkylevind som piskar lätt över ansiktshud, som så gärna vill in och kyla men som så lätt stoppas av bara en tröja till...

Känslan av trädstam i ryggen, vara där mitt i allt, mitt i inget, mitt i det enda som egentligen betyder något. Torr barrskogsjord under skinkorna, mjukt skönt välkomnande, inbjudande,

jag vill dig inget illa, kom och vila hos mig, jag är mjuk men kanske inte särskilt varm, men jag är här och jag rör mig inte en millimeter.


Äh. Jag saknar det. Och jag behöver det förmodligen ensamt; det är så svårt att förklara så jag låter bli den här gången. Det får bli sen. Sen. Då. Någon gång.