För omväxlings skull har jag ingenting att klaga på. Nå, det är en sanning med modifikation naturligtvis, eftersom det alltid finns nånting att gnälla över; jag är ju trots allt svensk, och till råga på det man.
Men generellt är jag rätt nöjd med tillvaron. Saker och ting flyter på, skolan går alldeles finfint bra, jag känner att jag är på väg nånstans och att målet faktiskt inte är så långt borta. För en gångs skull är jag nöjd med min kropp (min snedvridna kroppsuppfattning kan alltså köra upp nåt omfångsrikt i häcken - dock helst inte min), dejten som numera innehar titeln "tjejen jag träffar" börjar mer och mer snedda in på att börja kallas flickvän och det känns också bra. Skitbra. Huvuddelen av mitt liv kan alltså beskrivas som "förträffligt" och när jag inte har nånting att gnälla på riktigt över, fundera på hur jag skall lösa eller bara vara förbannad på så händer nånting märkligt.
Och jag är inte helt hundra på vad.
Jag prövar nånting nytt nu, förstår ni. Jag stannar. Jag åker inte iväg och lämnar allting bakom mig och gör nånting nytt på en ny plats med helt eller delvis nya människor. Det där med att sticka iväg har varit min grej, på sätt och vis mitt försvar - mot vad vet jag inte riktigt - mitt sätt att hantera saker och ting. Det är en ny känsla att stanna. Den där spänningssökande delen av mig som växer och växer därinne fattar inte riktigt vad som håller på att hända; jag får väl börja bungyhoppa eller intervallträna på skjutbanan för synskadade eller nåt för att hålla den i schack. Basejumping kanske, eller börja hålla seminarier i marknadsekonomi på sociologiska institutionen.
Vad jag försöker säga är att det här är nånting helt nytt trots att det är gammalt, att försöka hålla liv i livet utan att ge det amfetamininjektioner i form av miljöbyten och spänningsmagnetism, att vara hemma, att bygga vidare på det jag har börjat. För att slå sig till ro är nånting helt annat än rofyllt för mig. Jag inbillar mig att jag inte längtar bort lika mycket även om jag kanske gör det; att bort kan vara hemma och gammalt vara nytt och utmanande för en gångs skull och att spänningen ligger i det ospännande.
Det blir ett intressant försök, åtminstone. För nånstans känner jag att jag har sett gott, jag har sett ont, jag har sett mörkaste mörkt och ljusaste ljust för den här gången, jag har skapat mig min egna bild av hur den här världen fungerar och ser ut - åtminstone för några år framåt. Jag tror att jag behöver ett hem och ett hemma, en stabil bas och ett lugnt och ordnat liv i några år.
Jag brottas fortfarande med mig själv men nånstans känns det rätt. Jag behöver tid att utvecklas.
Och det var verkligen inget lätt beslut att ta.
Nån som känner igen sig det minsta?
