Flashback

Ibland så kommer det bara tillbaka. Det är tydligare när jag pratar högt om det, om jag bara tänker på det för mig själv kommer inte det känslomässiga igång. Plötsligt kommer bilderna tillbaka, känslan av att vara där kommer tillbaka, lukten av försommarvarmt gräs, synen av bränderna och ljuden av skottlossning och handgranater på alldeles för nära avstånd. Känslan av att vara kycklingmamma, att vilja vägra vila fördåvetmanjualdrigomdeklararsig, känslan av att höra skrikande jetmotorer som inte alls låter som Boeing 737 i luften ovanför. Jag var pappa där, pappa åt tio år äldre som plötsligt var väldigt små och kortsynta. Solen i ögonen, radion i öronen, rapporter hit och dit, lugnande kommentarer, tankar, planer, plan b, plan c, plan d, plan e.

Jag fixade det, men det tog mig hårdare än jag vill erkänna.

Jag fixade det men jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så jävla maktlös. För rädd för att vara arg just då, för rädd framför allt för att behöva döda någon, behöva döda någon i en situation där jag kanske inte skulle kunna rättfärdiga det för mig själv i efterhand. Jag kräver inte att ni förstår, egentligen behöver ni väl inte förstå situationen som sådan för att fatta känslorna det satte igång.

Sen ligger bilden där. Bilderna. Minnena. Som ett fotografi i bakhuvudet, som drar uppmärksamheten från nuet, en bild som roparlockarsäger "titta på mig!".

Bara ligger där bak och säger "Jag är inte färdig med dig än".

Inte så ofta. Men ibland reser jag tillbaka dit. Idag var det tydligare än det brukar vara.