Using our feet

Var på otroligt vuxet kalas i helgen.

Vi snackar (välinrett) radhus. Vi snackar (klämkäcka) middagsbjudningar och (vi-ska-snart-gifta-oss-) samboliv. Vi snackar (oerhört vuxna) diskussioner om hur givande och intressant det är på avdelning X på medelstort svenskt företag, och vi snackar (såklart) påslag av partymördarmaskinen (TVn) lagom till - ja just det - melodifestivalen. Behöver jag betona sarkasmen mer?

Kort och gott, mina vänner: vi snackar om ytterligare ett exempel av Trapped in suburbian hell with no way out. Most likely going postal om sådär tio-tjugo år.

Missförstå mig inte; väl valda delar av min familj lever ett familjeliv som säkert kan vara jättemysigt och fint på alla sätt och vis. Men det här var en skräckfylld upplevelse. Och där är man kanske om sisådär 5-10 år. Hjäääälp.

Neeej. Jag känner mig alldeles för rastlös för det där. Jag har bott här i några år nu; efter att ha bott i ryggsäcken under nästan tio år, och sånt sätter sig tror jag. Det där med att slå sig till ro känns avlägset och långt borta, just nu vill jag bara ur den här rutinen och sticka iväg nånstans, bort och se nånting nytt, uppleva nånting nytt, göra nånting annat. Att flytta blir ett gift, ett sätt att leva. Ett sätt att bygga upp sitt liv.

För övrigt har jag kommit fram till att det inte spelar någon roll om man är skitsnygg. Eller hur trevlig och utåtriktad man än är, hur väl man än för sig i diverse sociala situationer eller hur mycket man än får folk att garva läppen av sig. (Japp, gott folk, jag har problem med intimitet). Suck. Men vad gör väl det om 100 år?