Arbetargnället
Häromdagen läste jag nån käck metro-kolumn om fildelning. Jag läser i princip bara metro eftersom jag bor på 25 kvadratmeter och .. en dagstidning om dagen skulle innebära att min lägenhet skulle fyllas med tidningspapper på nån vecka eller två (jag är av naturen lat).
"Men att förbjuda folk att dela med sig av skön konst ifall man ”inte betalar för det” kommer att leda till att medel- och överklass kommer att njuta av sina skivor och arbetarklassen (som vanligt) får nöja sig med ingenting", skriver Nabila Abdul Fattah. Bland annat.
Jag tyckte att det fanns rätt mycket vettiga synpunkter i kolumnen men vafan. Vad är det som är så jävla synd om arbetarklassen? Va? Jag blir så jävla trött ibland. Visst, arbetarklassen hade det säkert skitjobbigt för 50 år sen men let's face it: det har hänt rätt mycket sedan dess.
Dagens "arbetarklass" jobbar skift på volvo, eller är verksamma som elektriker eller snickare eller bilmekaniker eller liknande. "Arbetarklassen" har tjänat helt okej mängder pengar på sina jobb sedan lätt 20 år tillbaks i tiden. Jag växte upp i en villaförort med en ensamstående akademikerförälder som var tvungen att jobba deltid för att hinna med barnen och hushållet. Som ständigt fick jonglera med ekonomin och låna pengar från alla möjliga håll för att familjen inte skulle bli tvungen att flytta. Vi käkade tamigfan inte alls oxfilé på fredagarna eller gick på restaurang på söndagarna. Några av våra grannar var typiska arbetarfamiljer, och gjorde saker vi inte ens kunde drömma om på den tiden; åka på semester på somrarna, äga två bilar (!!!), inte äta billigast möjliga matalternativ 6 dagar i veckan, et c.
Min uppväxt har lärt mig att jobba för det jag vill ha och att ingenting kommer utan ansträngning. De av mina vänner som valt att inte läsa på universitet eller högskola har jobb som ger dem 25-30 000 kronor i månadenvid det här laget; jag pluggar en längre utbildning till ett yrke som troligen inte kommer att ge en spänn mer i lön än mina icke-pluggade kamrater. Det bryr jag mig inte så mycket om, eftersom jag vill jobba med nånting jag brinner för och tycker är givande, men vad jag försöker säga är nånting i stil med att...
Sluta tyck så jävla synd om "arbetarklassen"! Ta en titt på hur saker och ting ser ut 2006 istället för att fokusera på 1935; akademikerarbetslösheten är högre än någonsin, vi som faktiskt väljer att plugga får slava oss igenom 3-6 år av en vardagsstress som är betydligt värre än vad svensson normalt upplever åtminstone i de första 10 åren i arbetslivet (om du frågar mig; jag hade ändå ett tidvis jävligt stressigt jobb) och en ekonomisk misär som saknar motstycke bland andra kategorier människor i det här landet.
Men det skall ju ses som det "charmiga, glamorösa studentlivet" som inte är arbetarklassen förunnat. Yeah right; jag föddes då fan inte med guldsked i mun.
Och enda anledningen att jag kan leva ett drägligt liv med en trevlig lägenhet och aktiviteter på fritiden som faktiskt kan kosta pengar ibland är att jag har sparat de pengar jag har jobbat ihop och att jag jobbar parallellt med mina heltidsstudier.
Skulle förresten vilja se den bilmekanikerarbetsgivare som säger:
"Om du inte lyckas laga minst 75% av alla bilar som kommer in på första försöket, så får du ingen lön nästa halvår. För att återfå din lön, så får du i så fall jobba 150% under hela nästa halvår och aldrig misslyckas."
Så välkommen till CSN och sluta snacka om Ådalen -31, elaka borgare och lata studenter.
För att återknyta: Ta tag i första bästa student på stan och fråga honom om han anser sig ha råd att köpa nån skiva i månaden.
Jag lovar att du får ett asgarv.
"Men att förbjuda folk att dela med sig av skön konst ifall man ”inte betalar för det” kommer att leda till att medel- och överklass kommer att njuta av sina skivor och arbetarklassen (som vanligt) får nöja sig med ingenting", skriver Nabila Abdul Fattah. Bland annat.
Jag tyckte att det fanns rätt mycket vettiga synpunkter i kolumnen men vafan. Vad är det som är så jävla synd om arbetarklassen? Va? Jag blir så jävla trött ibland. Visst, arbetarklassen hade det säkert skitjobbigt för 50 år sen men let's face it: det har hänt rätt mycket sedan dess.
Dagens "arbetarklass" jobbar skift på volvo, eller är verksamma som elektriker eller snickare eller bilmekaniker eller liknande. "Arbetarklassen" har tjänat helt okej mängder pengar på sina jobb sedan lätt 20 år tillbaks i tiden. Jag växte upp i en villaförort med en ensamstående akademikerförälder som var tvungen att jobba deltid för att hinna med barnen och hushållet. Som ständigt fick jonglera med ekonomin och låna pengar från alla möjliga håll för att familjen inte skulle bli tvungen att flytta. Vi käkade tamigfan inte alls oxfilé på fredagarna eller gick på restaurang på söndagarna. Några av våra grannar var typiska arbetarfamiljer, och gjorde saker vi inte ens kunde drömma om på den tiden; åka på semester på somrarna, äga två bilar (!!!), inte äta billigast möjliga matalternativ 6 dagar i veckan, et c.
Min uppväxt har lärt mig att jobba för det jag vill ha och att ingenting kommer utan ansträngning. De av mina vänner som valt att inte läsa på universitet eller högskola har jobb som ger dem 25-30 000 kronor i månadenvid det här laget; jag pluggar en längre utbildning till ett yrke som troligen inte kommer att ge en spänn mer i lön än mina icke-pluggade kamrater. Det bryr jag mig inte så mycket om, eftersom jag vill jobba med nånting jag brinner för och tycker är givande, men vad jag försöker säga är nånting i stil med att...
Sluta tyck så jävla synd om "arbetarklassen"! Ta en titt på hur saker och ting ser ut 2006 istället för att fokusera på 1935; akademikerarbetslösheten är högre än någonsin, vi som faktiskt väljer att plugga får slava oss igenom 3-6 år av en vardagsstress som är betydligt värre än vad svensson normalt upplever åtminstone i de första 10 åren i arbetslivet (om du frågar mig; jag hade ändå ett tidvis jävligt stressigt jobb) och en ekonomisk misär som saknar motstycke bland andra kategorier människor i det här landet.
Men det skall ju ses som det "charmiga, glamorösa studentlivet" som inte är arbetarklassen förunnat. Yeah right; jag föddes då fan inte med guldsked i mun.
Och enda anledningen att jag kan leva ett drägligt liv med en trevlig lägenhet och aktiviteter på fritiden som faktiskt kan kosta pengar ibland är att jag har sparat de pengar jag har jobbat ihop och att jag jobbar parallellt med mina heltidsstudier.
Skulle förresten vilja se den bilmekanikerarbetsgivare som säger:
"Om du inte lyckas laga minst 75% av alla bilar som kommer in på första försöket, så får du ingen lön nästa halvår. För att återfå din lön, så får du i så fall jobba 150% under hela nästa halvår och aldrig misslyckas."
Så välkommen till CSN och sluta snacka om Ådalen -31, elaka borgare och lata studenter.
För att återknyta: Ta tag i första bästa student på stan och fråga honom om han anser sig ha råd att köpa nån skiva i månaden.
Jag lovar att du får ett asgarv.
posted by Dronten at 3:58 em
5 Comments:
Vad härligt att läsa något som vågar inte vara PK.
/Har faktiskt köpt en skiva i maj.
Och det där ser ju ut som skitbajs, men jag tror att du förstår vad jag menar.
anledningen till att folk inte anser sig ha råd med skivor är nog för att det går att få tag på gratis. varför betala för något man kan få gratis liksom? fanns inte musik på nätet skulle jag däremot definitivt fortfarande köpa skivor. man får väl prioritera lite. jag menar, hur många studenter har på fullaste allvar inte råd att gå ut någon gång i månaden eller köpa nya kläder någon gång i månaden? låt bli att köpa en top så har du ju sparat in en skiva. enkelt.
i övrigt håller jag med. det är syndare (ja, det är ett ord) om studenter än om arbetarklassen. min pappa tjänar mer på att skruva ihop lastbilar än jag troligtvis någonsin kommer att göra efter fyra års studier. :S
Kul att läsa era kommentarer! Förstår vad du menar jenny, tack :).
Och maria, du har nog rätt i det att man skulle köpa betydligt fler skivor om det inte gick att få tag på musiken gratis, men det hade ju _kunnat_ vara så mycket billigare än det är; t ex om musikindustrins jättar hade lagt pengar på att sänka priserna istället för att lägga ruskigt mycket pengar på att jaga sina kunder.
Och det är klart att studenter oftast har råd att gå ut nån gång i månaden, men på bara CSN - om man inte har haft turen att hitta ett schysst extrajobb - så blir det ju lite surt att spendera 3-4-5 år och varje månad får välja mellan att gå ut och ta 5-6 öl eller att unna sig en skiva. Men jag är med dig..
kunde inte sagt det bättre själv
Skicka en kommentar
<< Home