Stillheten

Nyss hemkommen från utekväll, på glatt humör och full som en alika kan jag inte låta bli att sakna...

...stillheten.

Stillheten från becksvart nattmörker med lätt vindsus i öronen, i Skogen där jag och bara jag finns (eller jag och någon jag tycker om som uppskattar den lika mycket som jag själv).

Stillheten av frånvaro av gatuljus, skrikande fulla människor, ljud, ljus..

Lukten av grönska, lukten av frisk vind som blåser en i ansiktet...

Känslan av försommarkylevind som piskar lätt över ansiktshud, som så gärna vill in och kyla men som så lätt stoppas av bara en tröja till...

Känslan av trädstam i ryggen, vara där mitt i allt, mitt i inget, mitt i det enda som egentligen betyder något. Torr barrskogsjord under skinkorna, mjukt skönt välkomnande, inbjudande,

jag vill dig inget illa, kom och vila hos mig, jag är mjuk men kanske inte särskilt varm, men jag är här och jag rör mig inte en millimeter.


Äh. Jag saknar det. Och jag behöver det förmodligen ensamt; det är så svårt att förklara så jag låter bli den här gången. Det får bli sen. Sen. Då. Någon gång.