flytt

Orkar inte med blogger längre. läs mig på vardagsrutin.wordpress.com! skall ta mig i kragen och posta lite oftare med. tror jag. yep.

Alkoholisten

Kom ut från systemet häromdagen och en man hoppade fram till mig och sade: "Har du tio kronor till en öl?". 40-45 kanske. Såg inte särskilt sleten ut.

Så jävla tragiskt. Hur långt måste man sjunka för att pissa på sin självaktning så mycket? Hur mycket är det värt att få i sig lite alkohol vid det laget?

"Jag har inte tio kronor." sade jag.

Do you...yahoo?

Det får fan vara nog med gnäll nu. Låt vara att jag är rätt gnällig när jag lägger den sidan till, men fyfan vad osexigt det är egentligen. Jäää. Det är därför det har varit tyst härifrån ett tag... Happy people have no stories, hur lycklig jag är vet jag inte riktigt men jag är nog rätt .... nöjd. Egentligen. Kanske lite osexigt det också men vafan, jag klagar inte. Har egentligen ingenting att klaga på. Jag får utbyta känslor (tror jag, jag är lite knepig med det där) , får närhet och knulla regelbundet, studierna går smashing bra, nya jobb ramlar bokstavligt talat ner i huvudet på mig (i vanlig ordning; har en sjuk tur med det där). De få grejer som händer som är negativa går över rätt snabbt - som igår när jag efter en synnerligen dysfunktionell julafton med "la familia" nummer två var på väg hem och fick sådär starka destruktiva impulser igen. Var ett tag sen det hände.

Vi snackar inte "harr, matey! jag är jättearg och vill slå in skallen på folk" utan snarare nån slags djupare underliggande längtan efter destruktivism, helt enkelt. En snabb längtan tillbaks till das wehrmacht. Till mitt gamla liv kanske? Satt och funderade på väg hem och kom fram till att det kanske är det många av oss hade gemensamt. Att helt enkelt inte bry sig, eller åtminstone att tro att man inte bryr sig. För när sanningens ögonblick kommer, mina vänner, så blåser försvaren bort.

Och nu babblar jag osammanhängande igen. Filosoferande långa utlägg orkar ni väl inte läsa. Men jag drömde häromnatten att jag skrev ett inlägg här som handlade om nånting helt annat än mina relationer och mitt eget känsloliv, och att det inlägget fick nåt helt sjukt med träffar. Kanske är en hint om att jag borde byta fokus. Är det kul att läsa här, eller? Det känns lite slentrian, men det har väl troligen att göra med att jag har träffat Henne och därför har både mindre tid och mindre energi de få gånger jag faktiskt är för mig själv.

Och när jag väl skriver så blir det en massa text med futtigt innehåll. Fan. Håller jag på att bli politiker?

I can go with the flow.

Jag uppdaterar rätt sällan numer verkar det som, och när jag väl skriver blir det långa, långa utlägg som ... blir väldigt långa. Men vafan, tänker jag, det får väl funka.

Jag hade precis, något besviket, förlikat mig med att det inte skulle bli av att åka iväg och rädda världen när jag fick ett telefonsamtal som sade att jag hade fyra dagar på mig att ta beslutet om jag ville ha platsen har tydligen hade fått eller inte. Yaay, liksom. Och så var allting förlängt med ett par månader.

Jag ångar på om min boring vardagsrutin, men sanningen att säga så är den inte så rutinartad, när jag tänker på det. Det är för mig en ny och inte helt ospännande upplevelse att faktiskt leva som alla andra gör, ha ett långsiktigt boende, en framtidsplan, fritidsintressen och bo i närheten av folk jag tycker om och folk som är mina vänner. Men har man levt i någon form av ryggsäck i åtta år, så är det nästan det enda man känner till. I tell you goddamnit. Minnen av hur det var att INTE bo i den där ryggsäcken blir tråkiga och färglösa och gamla och skolgång och uppväxt. Min uppväxt var sådär tjock-brun som riktigt sticker i ögonen, sådär brungråjävlatråkig, och står i kontrast till mitt vuxna liv som är betydligt mer färgfyllt, annorlunda och liksom sticker ut. Även om det tar emot att beskriva det på det viset; jag är en snudd på patologiskt blygsam person och uppfostrad med att skrytsamhet är nånting fult.

Ibland tror jag att det jag är rädd för ÄR just den där rutinen. Att fastna. Att kringflackandet är ett inlärt beteende som slår igång efter max ett år med samma liv. För tittar jag tillbaks på mitt liv så är det så det ser ut. Men jag känner mig inte stagnerad den här gången, jag ser målet nånstans där framme och jag utvecklas och känner utvecklingen för varje vecka som går. Det är lite skrämmande att stanna kvar här hemma, att fortsätta på den vägen jag har valt utan avbrott. Jag är en obstinat jävel, kanske vill delar av mig stanna kvar enkom för att min automatiska reaktion var att vilja sticka iväg.

Ibland tror jag att det är människorna runt mig som får mig att vilja stanna. Familjen, vännerna, studiekamraterna jag trivs så bra med. Ibland är jag rädd för att om jag skulle åka, så skulle jag få smak för det igen, slå upp den där blodade adrenalinhungriga tanden, skita i det här med studier och gå tillbaks till mitt gamla liv. Mitt gamla liv som var givande på många sätt men samtidigt innehöll en nötande och jävligt obehaglig känsla av vad fan det var jag höll på med egentligen. Gå tillbaks, ge upp förändringen och byta tillbaks till skenbar trygghet, libido mot thanatos, plus mot minus, ljus mot mörker. För lite så känns det. Och naturligtvis överdramatiserar jag så det stänker om det, men det beskriver nog magkänslan rätt bra.

Det kändes nämligen lite så. Ett motstånd med en gång och samtidigt en kraftig lockelse att dra, sticka, försvinna igen. Och jag kan alltid åka fler gånger; åker jag nu så kanske jag inte fortsätter att utbilda mig när jag kommer hem. Troligen skulle jag bryta helt med mitt "nya liv" som normal människa med studier, vänner, flickvän och långsiktigt boende. Det "nya liv" där jag kännerkänner att mina människor tycker om mig - MIG - på riktigt. Och uttrycker det. Kanske för att jag stannat tillräckligt länge för att ge dem tid att göra det. För att ge mig själv tid att känna.

Så jag sade nej. Tack men nej tack. En del av mig ångrar mig redan, men det blir åtminstone spännande det här. Knepigt va? Det vanliga, tråkiga blir för mig inte tråkigt och vanligt. Det är något nytt, något annorlunda och ... spännande. Omvända begrepp och annat läskigt.

Och för övrigt har jag tydligen blivit någons pojkvän på heltid. Jag som är ungefär lika bra på långsiktighet som Peter Eriksson (tänk friår och bottniabanan). Nojar som fan, precis som vanligt, men samma obstinata del av mig som såg till att jag stannade hemma säger till mig att hålla käft och skita i nojan bara för att, och ... eh. får se om nojan släpper så småningom. Hur blir man av med nojan? Jag ser allt så jävla långsiktigt hela tiden. Måste sluta med det.

Såklart.

Klart det blev fel på utskicket.

Klart jag är uttagen att åka.

Klart jag har fyra dagar på mig att lämna besked.

Klart att det skulle knulla upp två terminers studier.

Klart att jag vill bli klar med skolan så fort som möjligt.

Klart att jag nyligen och helt plötsligt har blivit någons pojkvän.

Klart att hela familjen gnäller om att jag inte ska åka.

Klart det suger som fan i spänningstarmen.

Klart det hade varit så jävla goa pengar.

Klart jag inte har en jävla aning om vad jag ska göra nu.

Det blir ett par intressanta dagar. Helvetes.

'cause you're a sure-fire action-seeking radar, baby.

För omväxlings skull har jag ingenting att klaga på. Nå, det är en sanning med modifikation naturligtvis, eftersom det alltid finns nånting att gnälla över; jag är ju trots allt svensk, och till råga på det man.

Men generellt är jag rätt nöjd med tillvaron. Saker och ting flyter på, skolan går alldeles finfint bra, jag känner att jag är på väg nånstans och att målet faktiskt inte är så långt borta. För en gångs skull är jag nöjd med min kropp (min snedvridna kroppsuppfattning kan alltså köra upp nåt omfångsrikt i häcken - dock helst inte min), dejten som numera innehar titeln "tjejen jag träffar" börjar mer och mer snedda in på att börja kallas flickvän och det känns också bra. Skitbra. Huvuddelen av mitt liv kan alltså beskrivas som "förträffligt" och när jag inte har nånting att gnälla på riktigt över, fundera på hur jag skall lösa eller bara vara förbannad på så händer nånting märkligt.

Och jag är inte helt hundra på vad.

Jag prövar nånting nytt nu, förstår ni. Jag stannar. Jag åker inte iväg och lämnar allting bakom mig och gör nånting nytt på en ny plats med helt eller delvis nya människor. Det där med att sticka iväg har varit min grej, på sätt och vis mitt försvar - mot vad vet jag inte riktigt - mitt sätt att hantera saker och ting. Det är en ny känsla att stanna. Den där spänningssökande delen av mig som växer och växer därinne fattar inte riktigt vad som håller på att hända; jag får väl börja bungyhoppa eller intervallträna på skjutbanan för synskadade eller nåt för att hålla den i schack. Basejumping kanske, eller börja hålla seminarier i marknadsekonomi på sociologiska institutionen.

Vad jag försöker säga är att det här är nånting helt nytt trots att det är gammalt, att försöka hålla liv i livet utan att ge det amfetamininjektioner i form av miljöbyten och spänningsmagnetism, att vara hemma, att bygga vidare på det jag har börjat. För att slå sig till ro är nånting helt annat än rofyllt för mig. Jag inbillar mig att jag inte längtar bort lika mycket även om jag kanske gör det; att bort kan vara hemma och gammalt vara nytt och utmanande för en gångs skull och att spänningen ligger i det ospännande.

Det blir ett intressant försök, åtminstone. För nånstans känner jag att jag har sett gott, jag har sett ont, jag har sett mörkaste mörkt och ljusaste ljust för den här gången, jag har skapat mig min egna bild av hur den här världen fungerar och ser ut - åtminstone för några år framåt. Jag tror att jag behöver ett hem och ett hemma, en stabil bas och ett lugnt och ordnat liv i några år.
Jag brottas fortfarande med mig själv men nånstans känns det rätt. Jag behöver tid att utvecklas.

Och det var verkligen inget lätt beslut att ta.

Nån som känner igen sig det minsta?

...

Paranoian har gripit mig.

Men I'll be back.

Var så säkra.