Flyboy

Kuken.

Jag tycks ha fastnat i nån sorts alldagliga och tråkiga objektiva beskrivningar av mina relationer, och det var ju inte meningen från början. Jag vet inte riktigt VAD som var meningen från början.

Känns som om jag tappat sugen (har jag ju sagt tio gånger eller nåt nu), tappat bort den komiska twisten och bara skriver för att skriva. Gillar inte det riktigt. Eller, framför allt känner jag att det här stället har blivit rätt platt liksom. Egentligen händer det rätt mycket just nu, det kanske är där skon klämmer? Som att jag snurrar bort mig själv lite i den här så kallade vardagen men tillräckligt mycket för att jag inte skall ha grepp nog att skriva om det.

Jag mår bra. Problemet är bara att jag inte gillar att må bra riktigt, jag behöver ha nånting att oroa mig för, nånting som ligger och gnager ... dramaqueen som jag är. Måste oroa mig för att inte oroa mig eller nåt. Har inte fått så mycket adrenalin som jag känner att jag vill ha, min terapeut anser att det inte alls handlar om det utan om flyktbeteende och har så jävla rätt egentligen, men what the fuck - jag gillar att fly! Det är så jag har levt mitt liv sen dag ett, det är mitt sätt att handskas med emotionella spörsmål. Till stor del, åtminstone.


Det händer mycket, men det händer ingenting. Egentligen. Inget riktigt. Jag måste känna att jag leverleverlever, och det gör jag inte just nu. Slags flatline, flat väntan på nånting nytt, verkligt som kanske lurar på andra sidan av den här vardagen jag snurrar in mig i.

Tiden tickar långsamt på och jag behöver hastighet. Och jag behöver hitta tillbaks till rätt form av skrivande och kunna få ut nån form av budskap på rätt sätt; så ni får hålla till godo med skräpinlägg tills dess är jag rädd.