Bakom lyckta dörrar

En del av min surt (nåja) förvärvade fritid har de senaste dagarna gått ut på att bli förvånad över Ö1's beteende. Ni minns kanske Ö1? (nej, jag orkar fortfarande inte länka till egna inlägg - jag är av naturen lat)

Snabb recap - tänk er en mental variant på gnidasigmotlår och ändraplanerförattkunnahängamedpåfiakölodefinierat och en massa rådjursögon, komplimanger och gullig retsamhet, avslutat med menjagförstårinteALLShurdukundetroattjagvartändpåDIG? Så långt inga konstigheter. Jag är ju trots allt, i min egen lilla värld, olympisk guldmedaljör på (i?) att tolka signaler konstigt. Och det där var ju verkligen inte hela världen.

Men.

Efter att hon fick reda på Damens (än så länge ganska kortvariga) existens i mitt liv, så har kontakttagandet från hennes sida ökat med 4-500%, I kid you not. Fyllesms mitt i natten "åååh vad tråkigt det är här...hur går det med tjejen?", msn-påhopp "vadgörduvadhänderhurgårdetmedtjejen?" och spontana förfrågningar som "vi kan väl ses snartsnartsnart igen du kan väl komma hit på middag hurgårdetmedtjejen?"

Förvånad och lätt road, alltså. Man skulle väl kunna säga att ihopfåendet med Damen (på vilken startgropsnivå det nu än må ligga) var förknippat med att bli avvisad på ett rent hypotetiskt plan; viljan att springa på nåt seriöst fanns ju där, fast den finns i mitt fall ändå alltid därinne nånstans. Men min förvåning ligger väl snarare i vad fan Ö1 håller på med egentligen? På många sätt är jag en enkel människa, i min värld har hon fått sin chans och sumpat den.

Ska bli intressant att se hur långt hon går innan hon inser det själv.