Kexchokladmysteriet

Det sägs att lyckliga människor inte har några historier och jag får väl falla in i det lite. Rätt tillfreds med att utflykta och hångla och kramas för tillfället; man får se vart det leder. Egentligen vet jag inte vad jag vill, men jag är fan trött på att hela tiden kräva av mig själv att veta exakt vad jag vill så jag skiter i det den här gången (liksom med Ö2), njuter av stunden och ser vart det bär av. Det känns bra, helt enkelt. Inte åherreminjedarrandeasplöv, men å andra sidan inte heller egentligenärhonpåandrasidangatandärsnyggare. Utan nånstans mitt emellan. Det verkar dessutom funka att vara tysta ihop - nånting jag värdesätter. Nervositetsmätaren på nåt sätt. I like.

Men!

Idag var jag i skolan, som så många andra dagar. Idag hade vi rast under föreläsningen, precis som så många andra dagar. Men döm av min förvåning när jag kommer tillbaks till min plats efter rasten, greppar tag i mina anteckningsgrejer och upptäcker en kexchoklad under dem? Någon har alltså med okänd intention bjudit eder dront på en godis-treat! Förgäves letade jag i flera minuter efter någon form av meddelande. Vad är detta? Har jag en hemlig beundrare? Vill någon att jag går upp i vikt? (förutom Damen förstås, som tyckte att jag var lite hård att ligga på). Hamnade den fel?

Och, framför allt, om det är frågan om en hemlig beundrare a' la grundskolan: Varför, varför, händer sånthär alltid i stötar? (ingetINGET genererar så mycket attraktionskraft som ett nyligen lyckat ragg) Har jag ett par snyggveckor?

Kul, men samtidigt sånthär som det bara inte går att sluta tänka på. Mitt kontrollbehov som yttrar sig som vanligt; jag måste få veta.

Arrrrrgh.