Så var det det där med höga kindben

Okej.

Höga kindben. Sunda värderingar. Alldeles för lik mig för att vara bra för hälsan. Det där sprudlande glada. Samtal som bara flyter på av sig själva. Och gud, en urringning som jag inte tror att jag har sett maken till i modern tid. Ja, ögongodis nummer ett alltså. I sällskap med några andra, men ändå en fyratimmars, men ändå vår konversation all the way.

Jag hatar mitt alldeles för utvecklade konsekvenstänkande ibland. Går inte att ha en helt rättfram approach på det här för att det skulle bli så jääävla pinsamt med tanke på att vi jobbar ihop. Försöker jag övertyga mig själv. Det är lite värdelöst när all blyghet är kopplat till det känslomässiga och knappt någon blyghet överhuvudtaget är kopplad till övriga sociala situationer. Fegsnöre.

Jag får hitta på en bra metod helt enkelt.

Förhoppningar suger pung. Jag vill inte ha dem! När jag blivit envåldshärskare skall folk få gå runt med skyltar i pannan. Argh.

Vilken urringning.