Historien kommer ikapp

Idag träffade jag mitt ex.

Vi springer på varandra på stan, hon skiner upp som en sol och kramar mig hårt och länge. Hon tar femtioelva kort på mig med mobilkameran. Hon pratar länge om vad som hänt sedan sist, vad hon har råkat ut för, lite vagt vad hon har träffat för folk. Jag tror inte att det finns någon jag tycker bättre om att krama än henne. Trots allting som hänt och all historia. Det tar några minuter innan de tråkiga historierna om vad som hänt det senaste rullas upp, med nya bekanta som naturligtvis haft en likadan historia som hon har.

Mitt ex har en historia som stavas droger, och som sannolikt inte är historia än, när allting kommer omkring. Märkena på hennes händer skriker injektion, hur mycket det än pratas om allergiska utslag. Vi pratar på och stannar kvar en stund till och hon försöker dölja dem, men lyckas inte. Jag ser, jag har alltid sett, och jag förstår, jag har alltid förstått. Även om hon aldrig kommer att erkänna det, även om jag aldrig kommer att få veta säkert. Och det gör lika jävla ont i mig varje gång. Varje gång vi ses blir en påminnelse om vem hon var och vem hon inte är längre lika mycket som den blir en påminnelse om att jag alltid kommer att älska henne, om att det alltid kommer att vara hon och jag, att vi aldrig kommer svalna. Att vi aldrig kommer att bli vi igen, för att det inte går.

Och vi kramas hejdå och säger att vi hörs och ses, och jag säger inte ett ord om ögongodis två. För hennes skull.