Bastards

Jag är definitivt en kvällsmänniska. Jag avskyr att gå upp tidigt och.. ja morgnar är inte min grej helt enkelt. Tillbringar dem allt som oftast med att sitta på sängkanten i 15 minuter, titta snett ner i golvet och tycka synd om mig själv medan jag försöker få hjärnan att vakna till och fungera. Så fråga mig inte varför jag envisas med att skaffa extremt-tidiga-morgnar-jobb hela tiden. Kanske för att jag tycker synd om mig själv väldigt sällan i övrigt? Äh. Vettefasen. Anyway. Tidiga morgnar är inte till 100% förknippade med avgrundsdjup förakt, utan jag har faktiskt någon form av hatkärleksförhållande till dem. Ungefär som jag har till vänstervridna (knappt tänka så långt näsan räcker+gå på all propaganda kombinerat med såndär härlig barnslig 'allt är svartvitt'-naivitet. Läskigt!).

För morgnar är ju så jäkla vackra. Precis innan solen går upp, när stan ligger öde och hela stan är min, alla hus är släckta och vägarna är tomma. De enda ljuden som hörs är något ensamt brummande av en taxibil någonstans och det är sådär alldeles lagom kyligt, innan hettan sätter in och dagen bryter ut. Fast hela den (faktiskt helt fantastiska) upplevelsen (som aldrig blir gammal och tråkig och rutin) kan jag ju glömma nu, märkte jag imorse. För det där förbannade friidrottsjippot har ju dragit igång; så nu är halva vägen till jobbet full med onyktra, skrikande halvapor som inte har hunnit hem än och misslyckades med kvartifyra-ragget.

Ge mig mina morgnar tillbaks! As. Nu blir det ju ännu svårare att komma upp, när jag inte ens har det lilla att se fram emot. (okej, ibland, ibland tycker jag synd om mig själv dådå.)